tillade hon medan hon gick förbi Ingrid. – Och du har ju bostaden också. Visserligen belånad. Förresten, hur går det med avbetalningarna?
Med avbetalningarna gick det uselt. Erik hade fortfarande inte lyckats få något ordentligt arbete. Sofia, hans syster, vägrade hjälpa till och avfärdade dem med att hon hade egna barn att tänka på och att hela röran faktiskt var deras problem. Banken hade redan i tre månader lagt på dröjsmålsränta och hotade nu med att säga upp lånet och sälja lägenheten på exekutiv auktion.
Skilsmässan mellan Maria och Erik gick snabbt igenom. De hade inga barn, och det fanns egentligen ingenting att dela upp, bortsett från Eriks skulder.
Ett år senare gick Maria genom ett köpcentrum och letade efter nyårspresenter. Hon såg fantastisk ut: håret var nyklippt, blicken stadig och leendet lugnt. Framför en butik som sålde kaffemaskiner stannade hon upp och funderade på om hon kanske skulle unna sig något själv.
– Maria?
Hon vände sig om. Framför henne stod Erik. Han såg sliten ut, äldre än förut, och han bar samma rock som året innan, fast nu hängde den på honom som ett urtvättat minne av bättre dagar.
– Hej, Erik.
– Hej… Du ser verkligen bra ut.
– Tack. Jag mår bra också. Hur är det med dig? Och hur har din mamma det?
Erik grimaserade, som om hon råkat trycka på en öm tand.
– Banken tog lägenheten. Den såldes på auktion, nästan för ingenting. Det som blev kvar räckte precis till att betala av själva lånet, men räntorna och avgifterna ligger fortfarande på mamma. Nu går halva hennes pension direkt till Kronofogden. Och skulden från domen… den betalar hon också. Tusen kronor i månaden.
– Det var tråkigt att höra, sa Maria artigt, men rösten var helt utan värme.
– Vi bor i mammas tvåa nu. Jag, mamma och Sofia med barnen. Hon flyttade in efter att hon skilt sig. Det är trångt som i en burk, rena helvetet. Mamma gnäller från morgon till kväll. Hon pratar om dig hela tiden. Säger: ”Tänk så fin Maria var, så bra vi hade det när hon fanns här.”
Maria skrattade till.
– Jaså? Vad hände med ”otacksamma slyna” och ”jag förbannar dig”?
– Hon… hon kom över det ganska fort. Maria… – Erik tog ett steg närmare och försökte fånga hennes blick. – Kan vi inte ta en kaffe? Jag har ändrat mig. Jag jobbar nu, kör taxi. Bilen är hyrd, men jag försöker i alla fall. Jag saknar dig så mycket. Jag har förstått vilken idiot jag var. Ska vi inte börja om? Vi hyr något eget, bara du och jag. Inga mammor, inga släktingar…
Maria såg på honom och kände ingenting. Ingen vrede. Ingen sårad stolthet. Inte ens medlidande. Framför henne stod bara en främmande, obehaglig man som luktade billig tobak och olösta problem.
– Nej, Erik. Man kan inte börja om från början när jag redan har kommit till slutet. Slutet på hela den här eländiga historien.
– Men vi älskade ju varandra.
– Jag älskade dig. Du hade bara hittat en bekväm kvinna som löste dina bekymmer. Vet du, jag tog nyligen ett bostadslån. Mitt eget. I mitt namn. Och nu renoverar jag min egen lägenhet. Ingen kan komma dit och säga att det inte är mitt hem. Ingen kan flytta in sin syster med ett helt följe barn. Det är en enorm lycka, Erik, att inte vara beroende av någon.
– Du har blivit hård, muttrade han.
– Nej. Jag har blivit vuxen. Ha det bra, Erik. Hälsa din mamma. Säg tack från mig. Om hon inte hade varit så girig då, hade jag kanske fortfarande betalat för hennes dröm och samtidigt förstört mitt eget liv. Det var hon som gjorde mig fri.
Maria vände sig bort och gick vidare, med klackarna ekande mot det blanka golvet. Kaffemaskinen köpte hon inte. Hon bestämde sig för att lägga undan pengarna till en resa i stället. Det året tänkte hon flyga till havet. För första gången på fem år. Ensam. Fri. Och lycklig.
Erik stod kvar länge och följde henne med blicken. I fickan kramade han ett paket billiga cigaretter och tänkte på hur ofattbart dumt han och hans mamma hade burit sig åt. De hade haft hönan som värpte guldägg, men i sin girighet hade de försökt koka soppa på den. Hemma väntade ett gräl om odiskade tallrikar, gråtande syskonbarn och en evigt missnöjd Ingrid, som numera varje kväll satt och jämrade sig över ett gammalt fotografi av sin före detta svärdotter, ett foto hon av en slump hittat i ett slitet album. Men det fanns ingen väg tillbaka. Livet hade skickat fakturan, och nu måste den betalas till sista kronan.