— Du är en parasit, Anna. Ingen har någon nytta av dig! Min man spärrade mitt bankkort och krävde ett perfekt hem utan att betala ett öre för det. Jag log bara och gick ut i strejk. Fyra dagar senare tvingades han gå till chefen i smutsig kostym, och hemma väntade hans mamma med livremmen i handen…
Jag stod vid fönstret och såg Erik svänga in med sin Ford. Som vanligt parkerade han som om hela gården tillhörde honom: snett, brett och med ena hjulparet uppe på gräset. På exakt samma sätt tog han plats hemma. Han bredde ut sig över allt och alla, utan att fundera på om någon annan också behövde utrymme.
I lägenheten doftade det nystädat och kålpaj. Jag hade ägnat tre timmar åt att skura, damma och plocka undan. En hel hög tvätt hade blivit struken. Dessutom hade jag hunnit till torget för att köpa färsk keso från en liten gårdsproducent, eftersom Erik älskade ostplättar till frukost. Kort sagt: jag hade spelat rollen som den perfekta hustrun.
Erik kom in, slängde nycklarna på hallbyrån och sparkade av sig skorna mitt på golvet. Efter dem blev en smutsig vattenpöl kvar.
— Tja, mumlade han utan att ens titta på mig. Finns det något att äta?
— Hej, Erik. Tvätta händerna, middagen står framme.
Han gick in i köket. Strax hördes ett hårt klang när kastrullocket slogs upp.
— Kål igen? ropade han missnöjt. Jag ville ha kött. En biff. Vad har du egentligen gjort hela dagen?
— Erik, vi åt biff i går. I dag finns det paj, sallad och soppa.
— Sallad är kaninmat. Jag är man, jag behöver ordentlig mat. Jag sliter som ett djur och drar in pengar till det här hemmet! Du sitter bara här hemma och glor upp i taket. Var det verkligen så svårt att steka en köttbit?
”Sitter hemma.”
Jag arbetade på distans. Jag skötte bokföring åt två enskilda företagare och tjänade trettiotusen kronor i månaden. Det var ingen förmögenhet, men mina pengar betalade el, mat och Lars fritidsaktiviteter. För Erik var det ändå bara ”fickpengar”. I hans värld betydde det att om jag befann mig hemma, då var jag automatiskt någon sorts gratis hushållspersonal.
— Förresten, sa han med munnen full. På fredag är det företagsfest. Firman har jubileum. Chefen sa att fruarna ska följa med. Klädkod: cocktail.
— Okej, svarade jag. Då behöver jag köpa en klänning och boka tid för håret.
Erik rynkade pannan.
— Köpa klänning? Du har ju den där blå i garderoben.
— Den är fem år gammal, Erik. Jag hade den på din systers bröllop.
— Och? Den duger. Hitta inte på problem. Vi har inte pengar. Bolån, billån… Du får ta den blå och fixa håret själv. Det kan du väl.
— Så du vill att jag ska se representativ ut bredvid dig, men du vill inte lägga en krona på det?
— Anna, börja inte! Jag sa att det inte finns pengar. Du lever redan på mig. Punkt. Diskussionen är slut.
Plötsligt stelnade han till. Hans blick hade fastnat vid diskhon.
Där stod en ensam kaffekopp. Jag hade druckit ur den fem minuter innan han kom hem och hade inte hunnit skölja den, eftersom en kund ringde.
— Vad är det där? frågade Erik och pekade mot diskhon med gaffeln.
— En kopp.
— Jag ser att det är en kopp. Varför är den smutsig?
— Jag hann inte diska den.
— Hann inte?! exploderade han, och röda fläckar kröp upp över hans ansikte. Du är hemma hela dagen! Du har en enda uppgift: att hålla ordning. Och jag kommer hem till en svinstia! Disk i hon, ingen riktig mat! Parasit är vad du är. Ingen nytta gör du, bara kostar pengar. Att trycka på knapparna på tvättmaskinen är inte direkt att bära cement säckar!
Jag stod bara där och betraktade honom. Smulor från pajen flög ur hans mun medan han skällde. På duken fanns redan en ny såsfläck som han själv nyss hade gjort.
Blev jag sårad? Nej. Det hade jag blivit för ett år sedan. Nu fanns bara trötthet kvar. Och ilska.
Så jag log.
— Du har rätt, Erik.
Han kom av sig.
— Va?
— Du har rätt. Jag gör ju faktiskt ingenting. Om det nu är så enkelt att trycka på knappar, varför ska jag då anstränga mig? Från och med nu ska jag officiellt göra ingenting. Precis som du säger.
— Åh, lägg av med dramatiken, muttrade han och viftade bort mig med handen. Vi får väl se hur länge du står ut. Gå och diska koppen.
Jag tog koppen, ställde den i diskmaskinen och tryckte på knappen ”Av”.
Strejken hade börjat.
Nästa morgon rusade Erik runt i lägenheten i bara kalsonger.
— Anna! Var är skjortan? Den ljusblå!
Jag satt vid köksbordet och läste. Framför mig stod min tallrik med gröt och bredvid den Lars portion. Någon frukost åt Erik hade jag inte förberett.
— I tvättkorgen, älskling, svarade jag utan att se upp från boken.