— I tvättkorgen? Vad ska det betyda? Jag slängde den där i går! Varför är den inte tvättad?
— För att jag är en snyltare, vet du väl. Jag orkar knappt trycka på knappar. Det är ju inte som att bära säckar, men ändå ganska ansträngande.
Erik stormade in i köket.
— Driver du med mig? Jag har möte!
— Ta den vita.
— Den vita är inte struken!
— Strykjärnet står i skåpet och brädan bakom dörren. Varsågod.
Han stirrade på mig som om jag plötsligt börjat tala ett främmande språk.
— Är du… är du allvarlig? Och frukosten då?
— Jag kokade gröt till mig och Lars. Du kan äta på jobbet. Du tjänar ju pengar, så det har du säkert råd med.
— Jaha, på det viset? — Han knep ihop ögonen. — Okej. Om du nu ska vara så principfast…
Han ryckte åt sig mobilen och öppnade bankappen.
— Då spärrar jag ditt extrakort. Och några pengar till mat blir det inte mer. Om du inte tänker sköta dina plikter tänker jag inte försörja dig. Lev på dina egna trettio tusen kronor, så får vi se hur kaxig du är sedan.
— Gärna, sa jag och ryckte på axlarna. — Då lever jag på mina egna pengar.
Han drog på sig den skrynkliga skjortan, knöt slipsen snett och försvann ut genom dörren med en smäll.
På kvällen kom han hem utsvulten.
— Vad blir det till middag?
— För mig och Lars blir det bovete med kyckling. För dig blir det det du själv har köpt.
— Jag har inte köpt någonting! Det är du som ska handla!
— För vilka pengar? Du spärrade kortet. Mina pengar är mina, så jag köpte mat till mig och barnet.
— Tänker du svälta din egen man?
— Nej, jag tänker bara inte försörja parasiter. Du sa det ju själv: den som inte arbetar ska inte äta. Jag arbetar inte i hemmet, alltså matar du inte mig. Du köper ingen mat åt mig, alltså lagar jag ingen mat åt dig. Ganska logiskt, eller hur?
Erik slet upp kylskåpsdörren. Där stod mina matlådor prydligt staplade, märkta med svart penna: ”ANNA” och ”LARS”.
Han sträckte handen mot en av dem.
— Rör den inte, sa jag lugnt. — Den är till i morgon. Äter du upp den lagar jag inget nytt.
Han svor, rotade i frysen och hittade ett paket gamla dumplings som legat där i ett halvår. Dem kokade han. Kastrullen diskade han naturligtvis inte.
Kriget övergick i skyttegravsläge.
På fredagen var det dags för den där företagsfesten. Erik höll på i två timmar. Han strök kostymen, putsade skorna och dränkte sig i rakvatten.
— Är du klar? ropade han.
Jag kom ut i gamla jeans och en stickad tröja. Ansiktet var osminkat och håret satt i en enkel hästsvans.
— Ska du… ska du gå klädd så där? Hans ena öga ryckte till.
— Ja. Du sa ju att det inte fanns pengar till någon klänning, inte heller till salong. Den blå klänningen har malarna ätit på, så jag tar det jag har.
— Du kommer att skämma ut mig! Grundarnas fruar kommer att vara där, täckta av diamanter!
— Då har de förmodligen generösa män. Jag är gift med en chef som räknar varje krona, så det är väl bra om folk får se verkligheten.
— Du går ingenstans! vrålade han. — Du stannar hemma!
— Med största nöje, sa jag och sparkade av mig skorna. — Ha så trevligt, älskling.
Han gick ensam, rasande som ett åskmoln.
När han kom tillbaka var det nästan morgon och han var berusad.
— Alla frågade var du var, gnällde han medan han drog av sig skorna. — Jag fick säga att du var sjuk. Jag tvingades ljuga. På grund av dig!
— Stackars dig, sa jag. — Gå och sov på soffan. Sovrummet luktar sprit om du kommer in där, och det står jag inte ut med.
På lördagsmorgonen ringde telefonen. Det var Maria.
— Anna! svärmoderns röst skar genom luren. — Erik har ringt mig! Han klagar på att du svälter honom, att du inte tvättar hans skjortor och att du vägrade följa med på festen. Har du tappat allt samvete?
— Kom hit, Maria, sa jag. — Se med egna ögon.
— Det ska jag göra! Jag kommer genast och reder upp det här!
En timme senare stod hon i hallen med två kassar i händerna. Hon hade förstås tagit med kotletter åt sin lille son. Men så fort hon klev in i lägenheten stannade hon tvärt.
Lukten slog emot henne. Soporna hade inte burits ut på fyra dagar, locket gick inte längre att stänga och en sur stank av ruttnande mat spred sig från hinken. I diskhon reste sig ett berg av tallrikar med intorkad ketchup, en kastrull med fastbrända dumplings och muggar där det redan börjat växa mögel. På hallgolvet låg torkade lerklumpar från Eriks skor.
Själv satt jag i fåtöljen med ansiktsmask och bläddrade i en tidning.
— Herregud… viskade Maria. — Vad är det här? En knarkarkvart?
— Nej, sa jag. — Det är din sons lägenhet, Maria, i sitt helt naturliga tillstånd.
Hon vände långsamt blicken mot mig, och hennes ansikte hårdnade.