— Anna! Du är ju kvinna! Du ska väl ändå…
— Jag ska ingenting, avbröt jag. Erik gjorde klart för mig att jag är en parasit som bara går hemma och inte lyfter ett finger. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde leva upp till hans beskrivning.
— Men han arbetar ju! Han blir trött!
— Och jag blir inte trött? Jag reste mig ur fåtöljen. — Maria, kom med mig. Det finns något jag vill visa dig.
Jag förde henne till badrummet. Där inne tornade smutstvätten upp sig som en mur, och Eriks strumpor låg utspridda över hela golvet som om någon hade kastat dem med flit.
— Ser du det här? frågade jag. — Allt detta har din son lyckats åstadkomma på fyra dagar. Jag har plockat efter mig själv och Lars. Resten är hans bidrag till hushållet.
Maria knep ihop munnen. Hon var pedant ut i fingerspetsarna, och för henne var den här sortens röra nästan en personlig förolämpning.
Utan att säga något gick hon vidare till köket. Hon öppnade spisluckan och stirrade in. Allt där inne var täckt av fettstänk och gammal smuts.
— Erik! ropade hon.
Han kom ut från sovrummet, sömndrucken, rufsig och iklädd bara kalsonger.
— Åh, mamma! Tjena! Har du kommit? Tog du med köttbullarna? För hon där… Han nickade mot mig. — Hon vägrar ju ge mig mat.
— Du ska få köttbullar, du! fräste Maria plötsligt.
Hon ryckte åt sig en smutsig kökshandduk från bordet och drämde till honom över axeln.
— Aj! Mamma, vad håller du på med?!
— Ditt svin! Vad har du gjort med ert hem? Var det så här jag uppfostrade dig? Strumpor överallt! Toaletten… usch, jag vill inte ens tänka på det!
— Men mamma, Anna ska ju…
— Anna är inte din tjänsteflicka! Hon är din fru! Och mamma till ditt barn! Och du, din stora oxe, klarar inte ens av att städa efter dig själv? Har du spärrat hennes pengar? Du?
— Alltså… det var mer som en pedagogisk grej…
— Jag ska ge dig en pedagogisk grej!
Hon öppnade sin plånbok och vände sig mot mig.
— Anna, hur mycket är han skyldig dig för mat?
— Fem tusen kronor för den här veckan.
Maria tog fram pengarna och lade dem bestämt på bordet.
— Här. Köp ordentlig mat åt dig och Lars. Den där kan äta frysta dumplings tills han lär sig skura toaletten.
Sedan vände hon sig mot sin son igen.
— Jag är chockad, Erik. Jag trodde att du var en vuxen man. Men du är bara en hushållsparasit. Skäms.
Hon tog sin väska med köttbullarna och gick. Erik blev stående med halvöppen mun. Hans främsta bundsförvant hade just bytt sida.
På måndagsmorgonen skulle Erik hålla en viktig presentation: årsrapporten inför investerarna. Han behövde sin ”tursamma” mörkblå kostym och mappen med alla papper.
Han rusade fram till garderoben. Kostymen fanns inte där.
— Anna! Var är kostymen?!
— På stolen, svarade jag från köket.
Han for in i vardagsrummet. Där hängde den mycket riktigt över en stol. Den var full av vita katthår, och på slaget syntes en tydlig, flottig fläck.
— Har du… har du inte gjort rent den?!
— Skulle jag ha gjort det? Du spärrade ju pengarna. Kemtvätt kostar.
— Jag hinner inte fixa det själv! Jag ska vara där om en timme!
Han slet åt sig dokumentmappen från bordet, öppnade den och gav ifrån sig ett ljud som lät som ett skadat djur.
På rapportens framsida prydde en teckning i röd tusch hela sidan. En liten grodyngel-liknande figur med texten: ”PAPPA ÄR SNÅL.” Lars hade verkligen ansträngt sig.
— Aaaah! vrålade Erik. — Vad gjorde du?! Varför hade du inte koll? Ungen har förstört mina papper!
— Jag vilade, sa jag. — Att passa barn är arbete. Och jag strejkar.
Erik stod mitt i rummet i sin smutsiga kostym, med den förstörda rapporten i handen och bara en strumpa på foten. Den andra hade han aldrig lyckats hitta i tvättberget.
— Du förstör min karriär! skrek han gällt. — Du förstör mitt liv! Jag ska krossa dig!
— Nej, älskling, sa jag och reste mig långsamt. — Din karriär förstör du alldeles själv. Du uppskattade aldrig allt jag höll ihop bakom kulisserna. Du trodde att ett fungerande hem var gratis, att rena skjortor växte på träd och att mat lagade sig själv. Nu finns inget skyddsnät längre. Gå du på möte med fläckar och med ”Pappa är snål” på rapporten. Låt investerarna se vilken framgångsrik chef du är, en som inte ens klarar av att hålla ordning i sitt eget hem.
Han stirrade på mig med en blandning av hat och ren skräck. Då förstod han att jag inte tänkte backa.
Han ryckte åt sig kavajen och mappen och stormade ut ur lägenheten utan att ens få på sig den andra strumpan.
Hela dagen väntade jag på att telefonen skulle ringa. Jag var säker på att han skulle skrika, hota, vråla. Men det förblev tyst.
Först vid åtta på kvällen kom han hem. När han klev in såg han ut som om någon hade slagit luften ur honom.
I ena handen höll han en enorm bukett rosor. I den andra bar han kassar från en dyr restaurang. Han gick raka vägen till köket och ställde allt på bordet. Stanken från soporna låg så tung i lägenheten att det nästan sved i ögonen.
— Hej, sa han lågt.
— Hej, svarade jag lugnt.