Jag lät honom stå där en sekund, med blommorna och restaurangkassarna som ett slags fredsflaggor mellan oss.
— Hur gick presentationen? frågade jag till slut.
Han drog handen över ansiktet och sjönk nästan ihop.
— Åt skogen, mumlade han. Chefen såg fläcken direkt och frågade om jag hade sovit i ett garage. Och teckningen… jag var tvungen att riva ut hela sidan, men där satt ett diagram på baksidan. Alla skrattade. Kvartalsbonusen rök.
— Tråkigt, sa jag utan att lägga någon värme i rösten. — Och strumpan?
Han tittade ner, som om han först nu mindes den.
— Hittade den aldrig. Jag gick med bara en. Skavde sönder foten.
Erik satte sig tungt på stolen och lutade huvudet i händerna. En lång stund sa han ingenting. Det var som om allt det uppblåsta, självsäkra i honom hade runnit av under dagen och lämnat kvar en trött människa som äntligen såg sig själv utifrån.
— Anna, förlåt, sa han lågt. Jag har betett mig som en idiot. På riktigt. Jag trodde… jag vet inte ens vad jag trodde. Att det var enkelt att bara vara hemma. Att du överdrev. Men i morse, när jag stod där och letade efter den där förbannade strumpan, var jag nära att börja gråta. Jag fattade då att utan dig är jag ingenting i vardagen. Fullständigt hjälplös. Och mamma hade rätt. Jag är ett svin.
Han stack ner handen i fickan och tog fram ett kuvert, som han lade på bordet framför mig.
— Vad är det där? frågade jag.
— Jag har låst upp kortet igen. Och fört över femtiotusen kronor. Dessutom ligger det kontanter här. Till spa, kläder, vila, vad du vill. Se det som din lön för den här veckans driftstopp. Jag räknade efter vad det skulle kosta om vi anlitade folk: städning, matlagning, barnpassning, tvätt. Det blev inte billigt.
Jag tog kuvertet, men sa ingenting.
Han skyndade sig att fortsätta, som om han var rädd att modet skulle ta slut.
— Och en sak till.
Han lade ett visitkort bredvid kuvertet.
— En städfirma. De kommer i morgon. Stor rengöring, allt ingår. Jag har redan betalat. Jag vill inte att du ska behöva ta hand om den här misären. Det är mitt fel.
Jag såg på honom länge. Den här gången fanns det inget spel i hans ansikte, ingen ironi, inget försök att vrida situationen till sin fördel. Förnedringen på jobbet och mammans utskällning hade uppenbarligen gjort mer för hans självinsikt än alla mina tidigare samtal tillsammans.
— Jag tar emot ursäkten, sa jag till sist. — Men det finns ett villkor.
Han rätade på sig direkt.
— Vilket som helst. Säg bara.
— Prövotid. En månad. Om jag hör ett enda ord till i stil med ”snyltare”, ”du går ju bara hemma” eller ”det är inte direkt tungt arbete”, då åker jag hem till mamma i två veckor. Och du blir ensam kvar med Lars, hemmet, tvätten, maten och allt det där som tydligen är så lätt. Fullständig vardagsträning. Har du förstått?
Han nickade utan att protestera.
— Jag har förstått. Jag svär, inte ett ord till.
Sedan reste han sig, långsamt, nästan försiktigt.
— Jag tar ut soporna. Det går ju knappt att andas här inne.
Han gick fram till den överfulla påsen, knöt ihop den ordentligt och lyfte upp den. När han försvann mot hallen följde jag honom med blicken. Lektionen hade gått in. Dyrt hade den kostat — en bonus, nerver och stolthet — men den hade åtminstone nått fram.
När dörren slog igen bakom honom gick jag bort till diskmaskinen. Jag drog ut luckan, såg den fullpackade korgen och tryckte på startknappen.
Ett lågt brummande fyllde köket.
Livet började sakta glida tillbaka till sin vanliga rytm. Skillnaden var bara att den rytmen inte längre skulle bygga på att jag bar allt medan han kallade det ingenting. Från och med nu skulle det vara ett hem för två vuxna människor, inte en arbetsplats för en obetald tjänare.
Och biffarna… dem tänkte jag faktiskt steka i kväll.
Han hade trots allt förtjänat det.
Åtminstone för att han äntligen tog ut soporna.