”Sonen sa att ni har köpt en trerummare mitt i stan. Den lägenheten tänker jag bo i ensam!” slog svärmodern fast.
Anna kom ut från kontoret och styrde stegen mot bilen. Dagen hade slitit på henne: tre möten med klienter, högar av handlingar som skulle gås igenom och telefonsamtal som aldrig verkade ta slut. I fem år hade hon arbetat som jurist på ett stort företag, och det höga tempot hade blivit en del av hennes vardag.
Hon hade alltid vetat vad hon ville. Redan under studietiden tog hon extrajobb för att slippa vara beroende av sina föräldrar. Erik och Maria, som ägde en kedja med byggvaruhus, hade utan svårighet kunnat ge sin dotter ett bekymmersfritt liv. Men Anna ville bygga upp allt själv, steg för steg, med egna krafter.
För tre år sedan hade hon gift sig med Johan, en programmerare på ett IT-bolag. De hade träffats på en företagsfest genom gemensamma bekanta. Det första Anna föll för var hans lugna leende och hans förmåga att verkligen lyssna. Med tiden visade det sig dock att hans tålamod inte bara gällde henne, utan alla i hans omgivning — särskilt hans mamma, Karin. I början av deras relation lade Anna inte märke till det.
Som nygifta hyrde de en tvåa i utkanten av staden. Lägenheten var helt okej, men Anna längtade efter något eget. Redan från de första månaderna på jobbet började hon spara. Varje månad lade hon undan en tredjedel av sin lön till en framtida kontantinsats. Johan sparade också, men betydligt mindre. Han förklarade det med att han hjälpte sin mamma och sin yngre bror Marcus.
Efter tre år hade Anna fått ihop ungefär två miljoner kronor. Johan hade bara lyckats spara femhundratusen. Hon förebrådde honom inte för det; hon förstod att människor hade olika prioriteringar. Men när hon en dag tog upp tanken på att köpa bostad kom hennes far Erik oväntat med ett erbjudande.
— Anna, din mamma och jag har pratat, sade han under söndagsmiddagen. Vi vill ge dig tre miljoner till lägenheten. Du är vår enda dotter, och vi vill att du ska ha det bra. I din ålder ska man inte behöva bo kvar i en hyreslägenhet.
Anna kramade om sina föräldrar, och tårarna av tacksamhet gick inte att dölja. Med en sådan summa i ryggen kunde hon faktiskt börja leta efter något riktigt bra.
Sökandet tog en månad. Hon gick igenom mängder av annonser, åkte kors och tvärs genom halva staden och tittade på bostäder som antingen var för mörka, för dyra eller konstigt planerade. Till slut hittade hon den perfekta: en trerumslägenhet i ett nybyggt hus, mitt i centrum. Åttio kvadratmeter, ljusa rum och en planlösning som kändes genomtänkt in i minsta detalj. Priset låg på nio miljoner kronor, och resten kunde finansieras med bolån på förmånliga villkor.
— Johan, titta på den här! sade Anna ivrigt och räckte honom mobilen med bilderna. Tre rum, stort kök och vardagsrum i ett, två badrum! Kan du fatta?
Johan nickade långsamt medan han bläddrade mellan fotografierna.
— Den är verkligen fin. Men… vem ska stå som ägare?
Anna blev tyst ett ögonblick. Den frågan hade hon redan funderat igenom noggrant.
— Johan, jag vill att lägenheten ska stå på mig, sade hon stilla. Du förstår… pengarna kommer från mina föräldrar. Det är deras gåva till mig personligen. Jag vill att bostaden ska vara min, rent juridiskt. Som en trygghet.
Hans ögonbryn drogs ihop.
— Så jag ska alltså bara bo i din lägenhet? Som någon sorts inneboende?
— Säg inte så. Du är min man, och det här blir vårt hem. Det handlar bara om vem som äger den på papperet. Johan, tro mig, det är bäst så.
Johan drog en tung suck och gick till slut med på det, även om det syntes på honom att beslutet inte föll honom i smaken. Ändå började han inte bråka.