Själva köpet gick oväntat fort. Redan efter två veckor stod Anna med nycklarna till sin egen lägenhet i handen. Hon gick från rum till rum i de tomma ytorna, stannade upp, vände sig om och började i tankarna möblera allt: soffan skulle kanske stå vid den längsta väggen, badrummet behövde kakel i en varm ljus ton, och i hallen skulle en stor spegel hänga.
Johan betraktade henne med ett leende medan hon ivrigt pekade och förklarade. Han höll i måttbandet och hjälpte till att mäta väggar, dörröppningar och fönsternischer.
— Jag tycker att vi borde ringa mina föräldrar och tacka dem ordentligt en gång till, sa Anna och satte sig på fönsterbrädan. Utan dem hade vi fått spara i minst tio år till.
— Självklart, svarade Johan. Och jag ska berätta för mamma också.
Han tog fram mobilen.
Anna spände blicken i honom.
— Varför då?
— Vad menar du, varför? Hon är ju min mamma. Jag vill dela den här glädjen med henne.
Anna öppnade munnen för att invända, men hejdade sig. Innan hon hann säga något hade Johan redan slagit numret.
— Hej, mamma! Lyssna, vi har en nyhet… Vi har köpt en lägenhet! En trea i centrum, åttio kvadrat… Ja, nyproduktion… Mm, den står på Annas namn, hennes föräldrar hjälpte till med största delen av pengarna… Nej, mamma, jag förstår… Det blev bara så…
Anna stod tyst och lyssnade, men ju längre samtalet pågick, desto mer växte oron i henne. Karin var inte en människa som lät andra leva i fred. Hon lade sig i allt, kom med råd ingen hade bett om och hade dessutom en fast övertygelse om att hennes son stod i evig skuld till henne. Anna hade länge försökt hålla ett visst avstånd till sin svärmor, men det var inte alltid möjligt.
När Johan avslutade samtalet stoppade han ner mobilen i fickan.
— Mamma vill komma och titta på lägenheten, sa han. Jag bjöd hit henne nästa vecka.
— Så trevligt, svarade Anna torrt.
Det fanns inte ett spår av glädje i hennes röst.
Veckan rusade förbi. Anna och Johan hann beställa möbler och komma överens med en hantverksfirma om en enklare renovering. I lägenheten stod redan ett helt nytt kylskåp, och i köket hade de ställt in ett litet bord med två stolar. På fredagskvällen påminde Johan henne om att hans mamma skulle dyka upp nästa dag.
— Försök bara vara lite vänligare mot henne, bad han. Jag vet att ni två inte riktigt kommer överens, men hon är ändå min mamma.
— Jag är alltid artig, svarade Anna genast.
På lördagsmorgonen ringde det på dörren.
Anna gick för att öppna, men stelnade till när hon såg vem som stod där. På tröskeln stod Karin med två enorma väskor i händerna. En tredje stod tungt placerad vid hennes fötter.
— God morgon, lilla Anna, sa svärmodern med ett stelt leende. Var snäll och hjälp mig bära in väskorna.
Nästan mekaniskt tog Anna tag i en av dem och klev åt sidan så att Karin kunde komma in. Svärmodern steg över tröskeln, stannade i hallen och lät blicken vandra över rummen som om hon inspekterade en bostad inför köp.
— Nåja… inte illa, sa hon efter en stund. Jag hade förstås valt en annan planlösning, men det här duger väl.
Johan kom ut från badrummet och torkade händerna på en handduk.
— Hej, mamma! Gick resan hit bra?
— Jodå, min lille Johan. Jag tog med mig några saker.
— Vad för saker? frågade Anna och ställde ner väskan på golvet.
Karin rätade på ryggen, lade armarna i kors och såg Anna rakt i ögonen.
— Min son berättade att du har köpt en trerumslägenhet i centrum. I den här lägenheten kommer jag att bo.
Anna blinkade flera gånger. Först var hon säker på att hon måste ha hört fel.
— Ursäkta?
— Jag flyttar hit, förklarade Karin lugnt. Marcus ska gifta sig om ett halvår, och min lägenhet blir hans och hans blivande frus. Jag behöver någonstans att ta vägen. Den här bostaden passar alldeles utmärkt. Centrumläge, tre rum — perfekt för mig.
Blodet rusade upp i Annas ansikte, och hon fick anstränga sig för att inte låta vreden ta över.