Hon vände sig mot sin man.
— Johan, hör du vad din mamma står här och säger?
Johan hade blivit märkbart blek. Blicken flackade osäkert mellan Anna och Karin, som om han hoppades att någon av dem plötsligt skulle ta ett steg tillbaka.
— Mamma, vänta lite… vi kan väl prata om det här i lugn och ro…
— Vad finns det att prata om? avbröt Karin skarpt. — Du är min son. Det är din skyldighet att se till att jag får en värdig ålderdom. Jag har lagt hela mitt liv på er, på dig och på Marcus, och nu är det dags att ni betalar tillbaka. Jag har redan bestämt mig. Det stora rummet tar jag, där är det ljusast. Du och Anna kan bo i det lilla. Eller så kan ni flytta någon annanstans om det inte passar.
Anna slöt ögonen ett ögonblick. Inom sig räknade hon långsamt till tio. Först därefter drog hon ett djupt andetag och öppnade dem igen.
— Karin, den här lägenheten är min. Jag köpte den för pengar jag själv arbetat ihop, och för pengar jag fick av mina föräldrar. Här ska Johan och jag bo. Ingen annan. Ta era väskor och gå härifrån, är ni snäll.
Karin skrattade till. Det var ett vasst, obehagligt skratt utan minsta värme.
— Jaså, på det viset? Nu är det du som ger order? Har du glömt vem jag är? Jag är din mans mor. Utan mig hade han inte funnits. Inte ert äktenskap heller!
— Mamma, försök lugna dig, sade Johan och tog ett halvt steg fram, men rösten svek honom.
— Tyst med dig! röt Karin åt honom. — Är du man över huvud taget, eller bara en trasa? Din fru har satt sig på huvudet på dig och du kan inte ens öppna munnen!
Anna gick fram och ställde sig mellan dem.
— Nu räcker det. Jag säger det här en sista gång: ta era saker och lämna lägenheten. Nu.
— Jag går ingenstans! Karin stampade hårt i golvet. — Allt är redan avgjort! Marcus får min lägenhet och jag flyttar in här. Du, Anna, är en girig och otacksam flicka. Äldre människor ska man visa respekt!
— Respekt förtjänar man. Den kan inte krävas fram, svarade Anna med en röst som var kall som is.
Karin vände sig tvärt om, ryckte åt sig en av väskorna och satte kurs mot det stora rummet.
— Så där, då är diskussionen avslutad. Jag börjar packa upp.
Då brast något inom Anna. Hon hann ikapp Karin med två snabba steg, slet väskan ur hennes hand och kastade tillbaka den ut i hallen.
— Ni lämnar min lägenhet omedelbart, sade Anna lågt, men i hennes röst fanns ett hårt, metalliskt lugn. — Omedelbart.
— Johan! skrek Karin gällt. — Ser du hur hon beter sig? Tänker du tillåta att hon talar så där till din mamma?
Johan stod vid väggen, kritvit i ansiktet, med armarna hängande längs sidorna.
— Mamma… kanske borde vi faktiskt inte… Vi kan prata om det en annan gång, när alla har lugnat ner sig…
— Inte borde? Karins röst for upp i falsett. — Vems sida står du egentligen på?
— På min, svarade Anna utan att tveka. — För det här är vår lägenhet, vår familj, och ni är här utan att vara inbjuden. Johan, hjälp din mamma att bära väskorna till dörren.
Karin pressade handen mot bröstet som om hon plötsligt drabbats av en attack.
— Åh, mitt hjärta… Så här behandlar du mig, du otacksamma människa… Och jag som älskade dig som min egen dotter…
— Nog med teatern. Anna öppnade ytterdörren. — Gå ut. Och kom aldrig hit oanmäld igen.
Karin förstod att hon höll på att förlora greppet om situationen. Hon ryckte åt sig två av väskorna och släpade den tredje efter sig mot dörren.
— Johan, det här kommer du att ångra! Jag är din mor! Väljer du verkligen den där häxan framför din egen mamma?
Johan svarade inte. Han stod bara kvar och stirrade ner i golvet.
Karin blev stående på tröskeln.