Hennes ansikte var förvridet av raseri.
— Jaha. Är det så ni vill ha det… då förbannar jag er båda två! Ni ska få leva i den här lägenheten som i ett helvete! Jag ska hämnas på er, det kan ni vara säkra på!
Så snart Karin hade passerat tröskeln slog Anna igen dörren. Hon blev stående med ryggen mot den, lutade huvudet mot väggen och släppte långsamt ut luften ur lungorna. Fingrarna darrade, och hjärtat slog så hårt att det susade i öronen.
Johan satt på golvet med ansiktet dolt i händerna.
— Varför var du tvungen att behandla henne så där? Hon är ju min mamma…
Anna sjönk ner bredvid honom.
— Lyssna noga på mig nu. Din mamma kom hit med sina väskor, meddelade att hon tänkte flytta in här och beordrade oss att lämna vår egen bostad. Du förstår väl vad som faktiskt hände?
— Hon är bara uppskakad på grund av Marcus… Hon har faktiskt ingenstans att ta vägen…
— Jo, det har hon. Hon har sin egen lägenhet! Annas röst blev skarpare. — Och om Marcus gifter sig får han själv bestämma var han och hans fru ska bo: hos sin mamma eller någon annanstans. Det är inte vårt ansvar. Johan, om du inte lär dig att säga nej till din mor kommer vårt äktenskap inte att hålla särskilt länge.
Han lyfte blicken. Förvirringen stod skriven i hans ansikte.
— Menar du verkligen det?
— Ja. Helt och hållet. Jag tänker inte dela den lägenhet som jag köpt för mina egna och mina föräldrars pengar med din mamma. Där går min gräns. Om du inte kan respektera den, då har vi ingen framtid tillsammans.
Johan teg länge. Till sist nickade han långsamt.
— Okej. Jag ska prata med henne. Jag ska förklara att det inte fungerar.
— Nej, sade Anna och skakade på huvudet. — Det är för sent för förklaringar. I morgon ringer jag en låssmed och byter lås. Du får en uppsättning nycklar. En enda. Om jag får veta att du har gett dem till din mamma, eller släppt in henne här utan mitt samtycke, ansöker jag om skilsmässa. Direkt. Utan diskussion.
Johan ryckte till och stirrade på henne.
— Skämtar du nu?
— Nej. Jag skyddar mitt hem och mina gränser. Johan, jag älskar dig. Men jag tänker inte låta din mamma styra våra liv. Du måste välja: antingen står du på min sida, eller på hennes. Det finns inget tredje alternativ.
Han drog handen över ansiktet. Axlarna sjönk, och plötsligt såg han så utmattad ut att Anna nästan fick ont i bröstet.
— Jag är med dig, sade han till slut. — Du har rätt. Mamma gick för långt.
Anna lade armarna om honom och höll honom intill sig.
— Tack. Då är vi överens. Vi byter lås, du har bara en nyckelknippa, och din mamma kommer hit endast om hon är inbjuden. Är det klart?
— Ja, svarade Johan lågt. — Det är klart.
Nästa dag ringde Anna efter en låssmed. Han kom på förmiddagen, arbetade snabbt och monterade ett nytt, betydligt tryggare lås. Anna behöll två uppsättningar nycklar själv och räckte den tredje till sin man.
— Johan, jag menar allvar. Tappa inte bort dem, låna inte ut dem och gör inga kopior utan att prata med mig först. Okej?
— Okej, sade han och nickade.
På kvällen ringde Karin. Johan gick ut på balkongen för att svara, och samtalet drog ut på tiden. Anna kunde bara uppfatta enstaka bitar genom glasdörren: ”Mamma, försök förstå… Det är hennes lägenhet… Nej, jag kan inte göra så… Förlåt…”
När han kom tillbaka var ansiktet spänt och blekt.
— Hon är fruktansvärt sårad. Hon säger att jag har förrått henne.
— Du har inte förrått någon, sade Anna stilla. — Du har bara valt den familj du själv har bildat. Och det är precis så det ska vara.
Johan drog henne till sig och gömde ansiktet i hennes hår.
— Jag hoppas att det ordnar sig.
Anna svarade inte. Hon kände Karin alldeles för väl för att tro att allt skulle sluta här. Men just då, i sin egen lägenhet, bakom ett nytt lås och med gränserna tydligt dragna, kände hon ändå ett lugn. Den här striden hade hon vunnit. Och om det krävdes var hon beredd att försvara sitt hem så länge det behövdes.