Anna slog just igen laptopen. Ännu ett uppdrag var inlämnat, och för första gången på hela dagen kunde hon tillåta sig att andas ut. Hon sträckte på ryggen och hann börja längta efter en kopp te och några minuters tystnad, när dörren plötsligt flög upp. I öppningen stod hennes man med spänt ansikte och en tjock blå pärm i händerna.
— Mamma bad mig ge dig den här, sa han och räckte fram pärmen, som om det handlade om något fullständigt självklart.
Anna tog emot den långsamt. Hon förstod inte vad det var hon höll i. När hon öppnade pärmen såg hon prydligt utskrivna papper, fyllda med tabeller. Frukost, lunch, middag. En hel veckas planering. Recept, inköpslistor och till och med exakta tider för servering.
— Vad är det här? frågade hon, och hennes röst blev lägre än hon själv hade tänkt.
— Mamma har gjort en matsedel. Från och med nu lagar du mat efter den.
Han sa det med en sådan självklarhet att han lika gärna kunde ha kommenterat vädret. Anna kände hur en kall rysning drog längs ryggraden.
— Menar du allvar? Hon tvingade sig att hålla rösten stadig. — Jag arbetar, vi har ingen hushållerska. Och även om vi hade haft det, så har din mamma ingen rätt att…
— Hon vill bara att jag ska äta ordentligt, avbröt han. — Du vet ju att jag har magkatarr.
Anna grep hårdare om pärmen, så hårt att papperen inuti skrynklades till.
— Du har magkatarr för att du trycker i dig snabbmat på kontoret, inte för att jag lagar dålig mat.
— Krångla inte till det, sa han och gjorde en avfärdande gest. — Gör bara som det står.
Sedan vände han sig om och gick in i rummet, medan hon blev stående kvar med den blå pärmen i händerna. Efter en stund sjönk Anna ner på en stol. En enda tanke snurrade i huvudet på henne: Ska hon verkligen styra över mig även här, i mitt eget kök?
Tio minuter senare ringde hon sin väninna.
— Kan du tänka dig, jag har precis fått en bruksanvisning för hur jag ska mata min egen man, sa hon, och rösten darrade av ilska.
— Herregud, skrattade väninnan i andra änden. — Har du gift dig med en femåring?
— Värre. Med mammas lille prins.
Anna slängde pärmen på bordet. Det kokade inom henne. Men det värsta var inte själva pärmen. Det värsta var att hon redan visste att det här bara var början.
En vecka gick efter den där händelsen med pärmen. Anna hade fortfarande inte öppnat den blå mardrömmen igen, utan gömt den längst in i ett köksskåp. Hon lagade mat som hon brukade: snabbt, enkelt och utan krusiduller, inklämt mellan jobb, tvätt och allt annat som måste göras hemma.
På lördagsmorgonen satt hon och hennes man vid köksbordet och drack kaffe i lugn och ro, när det plötsligt ringde skarpt på dörren.
— Vem kommer så här tidigt? muttrade han och gick för att öppna.
Anna hörde en välbekant röst i hallen och stelnade till.
— Hej, min son! Jag hade vägarna förbi och tänkte titta in!
Svärmodern, Maria, höll redan på att ta av sig stövlarna i hallen. I handen bar hon en enorm väska som såg ut att vara fylld med något tungt.
— Anna lilla, varför har du inte förkläde på dig? var det första hon sa när hon klev in i köket.
Anna kände hur händerna knöts.
— God morgon, Maria. Vi visste inte att du skulle komma…
— Nej, det gjorde jag inte heller någon affär av, svarade svärmodern med ett leende. — En överraskningskontroll är alltid den mest ärliga.
Hon gick rakt in i köket och satte väskan på bordet med en duns.
— Jag tog med några burkar inläggningar till er. Fast… Hon såg sig omkring i rummet. — Med tanke på röran här kanske ni ändå inte hinner med sådant.
Anna lät blicken svepa över köket: diskhon var ren, spisen avtorkad och på bordet stod bara en enda kaffekopp.
— Det är ingen fara här, mamma, inflikade hennes man.
— Jaså? Maria gick fram till ett skåp, drog fingret över den översta hyllan och visade sedan upp fingertoppen för honom. — Kallar du det här ordning?
Anna reste sig tvärt.
— Maria, om du inte tycker om hur jag sköter mitt hem kan jag boka en städfirma åt dig. På din bekostnad.
För en sekund blev köket alldeles stilla. Hennes man började hosta till. Maria blev blossande röd i ansiktet.
— Hör du, min son, hur din fru talar till din mor?
— Anna… började han.
— Nej, nu får du faktiskt lyssna, avbröt hon. — Jag arbetar lika mycket som du, jag betalar hälften av bolånet, och ändå kommer folk hit och inspekterar mig som om jag vore anställd här.
Då log svärmodern plötsligt, ett tunt och irriterande leende.
— Kära du, på min tid kunde fruar hålla hemmet rent och laga ordentliga middagar med tre rätter.
— På din tid, Maria, betalade fruarna inte halva bostadslånet och arbetade inte tio timmar om dagen, svarade Anna iskallt.
Hennes man reste sig hastigt.
— Nu räcker det! Mamma har kommit på besök, och ni två startar ett gräl. Anna, be om ursäkt.
Anna såg först på honom och sedan på Maria, som redan hade börjat hälla upp den medhavda soppan i tallrikar, som om ingenting hade hänt.
— Visst, sa Anna lågt. — Förlåt, Maria. Jag ska gå och städa lite.
Hon lämnade köket med händer som darrade av ansträngd behärskning. I sovrummet stängde hon dörren bakom sig och lutade ryggen mot den. Från köket hördes skratt och skedar som slog mot porslin.
Telefonen vibrerade i fickan. Ett meddelande från väninnan dök upp på skärmen:
”Nå, hur är din lediga dag?”
Anna skrev långsamt tillbaka:
”Jag har precis blivit påmind om att jag är en usel hustru. Själv då?”
Hon visste att det här inte var över. Men nästa gång någon kom för att ”kontrollera” henne tänkte hon inte låta det passera.
De följande två veckorna förflöt förvånansvärt lugnt. Anna började nästan tro att både pärmen och svärmoderns oanmälda besök hade hamnat bakom dem. Men på onsdagskvällen ringde hennes mans telefon. Han gick ut på balkongen för att prata, men genom den tunna glasrutan kunde Anna ändå uppfatta lösryckta delar av samtalet.
— Ja, mamma, jag för över… Nej, hon kommer inte ha något emot det… Självklart förstår jag…
När han kom tillbaka in hade hans ansikte blivit spänt igen.
— Vad har hänt? frågade Anna och lade det hon höll i åt sidan.