— Inget särskilt, sa Erik för snabbt. Mamma behöver bara lite pengar till balkongrenoveringen.
— Lite? Hur mycket är “lite”?
Han drog med fingret över bordsskivan, som om svaret låg där.
— Sjuttio tusen kronor.
Koppen slog hårt mot bordet när Anna satte ner den. Teet skvalpade över kanten och bildade en mörk fläck på duken.
— Sjuttio tusen? Var skulle vi få det ifrån?
— Vi har ju sparpengar, mumlade han och såg inte på henne.
— De pengarna var till semestern. Och till kylskåpet, Erik. Det där kylskåpet som låter som om det ska ge upp vilken dag som helst.
— Mamma betalar tillbaka till sommaren, sa han och gjorde en avfärdande gest. — Jag har redan skickat över dem.
Anna for upp från stolen.
— Du gjorde vad? Tänkte du inte ens fråga mig först? Det är våra gemensamma pengar.
— Höj inte rösten. Det är min mamma. Man kan väl inte säga nej till sin egen mor?
Just då började Annas telefon vibrera på bordet. Ett nummer hon inte kände igen blinkade på skärmen.
— Hallå?
— Lilla Anna, det är faster Karin, hördes en sockersöt röst i luren. — Jag har en liten, liten tjänst att be dig om…
Anna knep ihop fingrarna kring mobilen.
— Vad gäller det?
— Min Zucka har fått något hemskt… ja, en sådan där sjukdom. Veterinären säger att hon måste opereras. Det kostar hundra tusen. Du skulle väl aldrig neka släkten hjälp?
Anna sjönk långsamt ner på stolen igen.
— Karin, vi har inte sådana pengar.
— Inte? Rösten blev genast hård. — Ni har ju lägenhet med bolån och dessutom en ny bil. Vad menar du egentligen? Räknar du inte en hund som en levande varelse?
— Jag…
— Vi tar det här när vi ses, fräste Karin, och samtalet bröts tvärt.
Anna stirrade på mobilen en stund innan hon lyfte blicken mot Erik. Han satt redan böjd över sin egen telefon.
— Hörde du det där?
— Hjälp henne då, sa han utan större engagemang. — Hon är ju också familj.
— Och var ska jag trolla fram hundra tusen ifrån? Ska jag jobba dygnet runt?
— Du kan ju ta ett lån, muttrade han. — Jag hjälpte faktiskt mamma nyss.
Då var det som om något plötsligt klarnade för Anna. Hon ryckte åt sig hans telefon innan han hann reagera. Under överföringarna fanns rader av summor till Maria: femton tusen, tjugo tusen, trettio tusen. Om och om igen. Under de senaste sex månaderna.
— Du… du har alltså hållit på så här hela tiden? Hennes röst brast.
— Hon är min mor! Erik slet mobilen ur hennes hand. — Hon har uppfostrat mig!
— Och jag då? Vad är jag för dig? En bankomat med puls?
Dörrklockan ringde innan han hann svara. När Erik öppnade stod Maria utanför med en stor plastpåse i handen.
— Jag tog med lite gott till er! sa hon glatt, men leendet försvann när hon såg deras ansikten. — Men vad är det här? Har det hänt något?
— Nej då, mamma, skyndade Erik sig att säga. — Kom in.
Anna ställde sig mellan dem.
— Maria, er son har precis fört över våra semesterpengar till er. Och nu kräver faster Karin hundra tusen för en operation åt hunden.
Maria himlade med ögonen.
— Och? Karin är familj. Eller är du så snål? Min son förtjänar en hustru som visar respekt för hans släktingar.
Anna började skratta. Det lät inte glatt, snarare vasst och nervöst.
— Nu förstår jag. Jag är helt överflödig här. Ni har en liten familjeförening för ekonomiskt stöd. Märkligt nog är det bara jag som står för finansieringen.
Hon vände sig om, tog handväskan och nycklarna från hallbordet.
— Vart ska du? frågade Erik, plötsligt orolig.
— Till banken. Jag ska ordna lån till Zuckas operation. Eftersom jag tydligen är officiell sponsor för hela din familj.
Dörren slog igen bakom henne. I hissen kom tårarna utan förvarning. Anna lutade pannan mot den kalla väggen och tog fram mobilen. Till sin väninna skrev hon: “Jag tror inte att jag gifte mig med en man. Jag gifte mig med hans släkt.”
Hon visste ännu inte att det bara var början.
En timme senare dök ett foto upp i familjechatten. Karin poserade framför spegeln i en ny, glänsande päls. Under bilden stod det: “Tack, älskade familj, för hjälpen! Zucka mår redan mycket bättre!”
Anna kom ut från banken med ett tungt kuvert i väskan. Hundra tusen kronor. Ett lån hon fått beviljat till en absurt hög ränta. Utanför porten stod hon stilla med mobilen i handen och såg på bilden av Karin i den nya minkpälsen.
Under fotot haglade kommentarerna.
“Vilken fantastisk päls!”
“Karin, du ser ut som en drottning!”
“Anna, så fint av dig att inte vända ryggen åt en släkting!”
Hissen upp kändes långsammare än vanligt. I huvudet dunkade samma tanke om och om igen: Hur vågade de? Hur kunde de ens komma på tanken?
Lägenhetsdörren stod på glänt. Röster hördes från köket.
— Självklart är hon snål av naturen, sa Maria. — Min svärdotter kan knappt koka en ordentlig gryta, men räkna pengar, det kan hon minsann.
— Mamma, säg inte så, försökte Erik svagt.
Anna klev in i köket. Alla tystnade. Vid bordet satt Maria, Erik och Karin. Karin hade samma nya päls på sig. På bordet stod en halväten tårta och en öppnad flaska mousserande vin.
— Men titta, här kommer vår välgörare! ropade Karin och viftade med glaset. — Kom, lilla Anna, så skålar vi för min nya päls!
Anna lade långsamt handväskan på bordet.
— Här är dina hundra tusen, sa hon med jämn röst och tog fram kuvertet. — Pengarna till Zuckas operation. Fast av bilden att döma blev hunden mirakulöst frisk i samma sekund som du köpte pälsen.
Karin blossade upp, men slog genast över i ett skratt.
— Men snälla Anna, ta inte allt så allvarligt. Pälsen är gammal, jag skojade bara.
— Jaså? Anna öppnade bilden i mobilen och zoomade in. — Då är det märkligt att prislappen sitter kvar på ärmen. “Kollektion 2024.” Väldigt gammal, verkligen.
Maria reste sig så hastigt att stolen skrapade mot golvet.
— Nu räcker det! Har du ingen respekt för äldre människor? Karin är din släkt.
— Min? Anna skrattade kort. — Min släkt lånar inte pengar till pälsar medan jag sliter på två jobb.
Erik lyfte äntligen blicken.
— Anna, sluta. Du skämmer ut mig inför familjen.
— Jag skämmer ut dig? Hennes röst darrade. — Du skickade alla våra sparpengar till din mamma. Din faster lurade av mig hundra tusen. Nu sitter ni här och firar för mina pengar, och det är jag som skämmer ut dig?
Maria tog ett steg närmare.
— Om du inte vet hur man uppför sig, får vi väl lära dig. Från och med i morgon lagar du mat efter min matsedel och städar enligt mitt schema.