och alla löner ska gå in i den gemensamma kassan.
Anna såg på Erik. Han sa inte ett ord.
— Hör du vad hon säger? frågade hon lågt. — Vems sida står du egentligen på?
Han sänkte blicken mot golvet.
— Mamma menar bara väl…
I samma stund kände Anna hur något inom henne brast. Inte högt, inte dramatiskt, men definitivt.
— Okej, sa hon stilla. — Då får ni mitt svar nu.
Hon gick fram till skåpet, drog ut den där blå pärmen med matsedlarna och höll den framför Maria. Sedan rev hon den långsamt mitt itu, utan att släppa svärmoderns blick.
— Jag tänker inte laga mat åt er längre. Inte en enda gång till.
— Hur vågar du! skrek Maria.
Anna vände sig mot sin man.
— Och du får välja nu. Antingen jag, eller din mamma.
Det blev alldeles tyst i köket. Erik knöt händerna.
— Om du inte kan visa respekt för min familj… då har vi inget mer tillsammans.
Anna nickade, som om hon just fått den sista pusselbiten på plats.
— Jag förstår.
Hon gick ut ur köket, tog fram en resväska och började packa. Tio minuter senare stod hon vid ytterdörren.
— Jag hämtar resten i morgon, sa hon utan att se på Erik.
— Anna, vänta…
Men dörren slog redan igen bakom henne.
Ute hade regnet börjat vräka ner. Anna gick längs trottoaren utan att känna varken kylan eller vattnet som rann över ansiktet. Telefonen vibrerade i fickan. Ett meddelande från hennes väninna lyste på skärmen:
”Var är du? Är allt okej?”
Anna stannade under en gatlykta och skrev tillbaka:
”Jag har precis skilt mig. Eller nästan. Men jag klarar mig.”
Hon visste ännu inte att det bara var inledningen. I Eriks släktchatt hade diskussionen redan börjat om hur man skulle ”få den trotsiga svärdottern på plats igen”.
Den första natten hos väninnan blev sömnlös. Anna låg på den utfällbara soffan och vred sig från sida till sida, medan Eriks sista ord malde i huvudet. ”Om du inte kan visa respekt för min familj…” Som om hon inte hade ansträngt sig i ett helt år för att passa in, svälja, tiga och le.
På morgonen exploderade telefonen av meddelanden.
— Anna, har du sett vad de håller på med? frågade väninnan och räckte fram sin mobil.
I familjechatten, där Anna redan hade blivit borttagen, fanns ett nytt foto. Maria satt vid deras köksbord. Framför henne låg den blå pärmen, ihoptejpad med bred tejp. Under bilden stod det:
”Ingen ska få förstöra vår familj. Anna, om du vill komma tillbaka ber du alla om ursäkt och följer reglerna.”
Släktens kommentarer fyllde tråden:
”Utan Erik kommer hon inte ha ett öre!”
”Hon borde be om förlåtelse på knä!”
Väninnan såg skarpt på henne.
— Du tänker väl inte på allvar gå tillbaka?
Anna svarade inte. Hon öppnade bankappen. På det gemensamma kontot, där det kvällen innan hade funnits 180 000 kronor, återstod nu 3 400 kronor.
— Han har fört över allt… viskade hon.
Just då ringde hennes jobbtelefon.
— Anna Andersson, kom in till mig, sa chefen kort.
På chefens kontor möttes hon av en kylig tystnad.
— Vet du varför jag har bett dig komma hit?
— Nej…
Han sköt ett papper över skrivbordet.
— Din svärmor har varit här. Hon lämnade in ett klagomål.
Anna tog bladet och läste:
”Jag ber er kontrollera min svärdotter Annas yrkeslämplighet. Hon använder arbetstid till privata ärenden och lämnar ofta sin plats. Stöld kan inte uteslutas.”
Fingrarna blev iskalla.
— Jag… jag skulle aldrig…
— Jag vet, avbröt chefen med en suck. — Men nu måste jag formellt gå igenom det här. Och om jag hittar minsta avvikelse…
Han avslutade inte meningen. Det behövdes inte.
På vägen tillbaka, nere i tunnelbanan, fick Anna ett sms från Erik:
”Mamma är bara orolig för dig. Kom hem så löser vi allt.”
Hon var nära att kasta mobilen i väggen, men ett nytt meddelande dök upp. Den här gången från Karin:
”Anna, du glömde en påse med saker hos oss. Kom i morgon kl. 18.00, så reder vi ut allt.”
När väninnan fick se meddelandena grep hon tag i Annas hand.
— Du går inte dit ensam. Det där är en fälla.
Anna såg ut genom fönstret. Skymningen hade redan lagt sig över gatan.
— Jag vet. Men jag måste få ett slut på det här.
Hon anade inte att Maria redan hade ordnat ett ”allvarligt samtal” till nästa dag, med deltagande av en farbror som arbetade som områdespolis. Syftet var enkelt: ”så att den olydiga svärdottern lär sig sin plats”.
Dagen därpå kom Anna till Karins hus prick klockan sex. Väninnan satt kvar i bilen utanför porten med inspelningsappen påslagen.
Innan Anna tryckte på ringklockan drog hon ett djupt andetag. I kappfickan låg en liten inspelare. Väninnan hade insisterat.
Dörren öppnades av Karin, iklädd exakt samma minkpäls som på bilden.
— Jaså, du kom, sa hon med ett snett leende. — Stig på. Släkten har samlats.
I vardagsrummet satt, förutom Maria och Erik, ytterligare två personer: en man i polisuniform som Anna aldrig hade sett förut och en äldre kvinna med hård blick.
Erik reste sig.
— Anna, det här är farbror Lars. Han är områdespolis. Och det där är faster Ingrid, psykolog.
— Psykolog? upprepade Anna långsamt medan hon tog av sig kappan.
— Ja, sa Maria och höjde hakan. — Så att du äntligen kan förstå hur man beter sig i en familj.
Anna satte sig i fåtöljen mitt emot dem. Knäna skakade under henne, men ansiktet höll hon lugnt.
— Var är mina saker?
— Ha inte så bråttom, sa Karin och slog sig ner bredvid henne. — Först ska vi prata.
Lars tog fram ett anteckningsblock.
— Då så. Det har inkommit klagomål mot dig. Du har lämnat familjen, förolämpat anhöriga…
— Vilka förolämpningar? Anna spände händerna.
— Här! Maria ryckte fram sin telefon. — Titta vad hon har skrivit till mig!
På skärmen syntes Annas meddelande: ”Jag tänker inte längre laga mat efter din matsedel.”
Anna kunde inte låta bli att skratta kort.
— Är det där en förolämpning?
— Du hånar äldre människor! skrek Karin.
Ingrid lutade sig framåt och lade huvudet på sned.
— Unga dam, jag ser tydligt att du har allvarliga svårigheter med att acceptera auktoriteter. Du behöver hjälp.
Anna reste sig långsamt.
— Bra. Då talar vi om auktoriteter.
Hon tog fram sin egen telefon, öppnade bilden på pälsen där prislappen syntes och vände skärmen mot rummet.
— Här har vi Karin.