— som lånade hundra tusen av mig till en ”akut operation för hunden”.
— Det där är lögn! Karin flög upp från stolen.
— Sätt dig, sa Anna lugnt och svepte vidare till nästa bild. — Här är överföringen. Samma datum som bilden på pälsen dök upp.
Färgen rann ur ansiktet på svärmodern.
— Vi fortsätter. Anna öppnade ett kontoutdrag. — Här är alla pengar som min man har skickat till sin mamma under det senaste året. Trehundraåttiosju tusen kronor. Från våra gemensamma tillgångar.
Erik sänkte blicken mot golvet.
— Och till sist… Rösten brast till, men hon tvingade sig att fortsätta. — Här är ett skriftligt intyg från min chef om förtalet.
Polisen som suttit vid bordet började obekvämt skruva på sig.
— Tja… alltså… sådant här brukar räknas som familjeangelägenheter…
— Nej, svarade Anna och rätade på ryggen. — Det här handlar om brott. Bedrägeri, utpressning och förtal.
Tystnaden lade sig över rummet som ett tungt lock.
Det var svärmodern som först återfick fattningen.
— Du… du kan inte bevisa någonting!
— Det är redan bevisat. Anna pekade mot diktafonen som låg i hennes ficka. — Allt är inspelat.
Sedan vände hon sig mot Erik.
— I morgon lämnar jag in ansökan om skilsmässa. Och om någon i er ”sammanhållna familj” försöker skada mig en enda gång till, hamnar allt det här hos Åklagarmyndigheten.
Vid dörren stannade hon och såg sig om.
— Mina saker kan ni kasta. Jag vill inte ha något från er.
När dörren föll igen bakom henne hördes svärmoderns genomträngande skrik där inne:
— Hur vågar hon?!
Men Anna hörde det knappt längre. Hon gick mot bilen, och för första gången på många månader kändes luften inte som något hon måste kämpa sig igenom.
Telefonen vibrerade i fickan. Ett meddelande från hennes väninna lyste på skärmen:
”Du var grym. Ska vi åka och köpa champagne?”
Anna log svagt och skrev tillbaka:
”Nej. Vi åker till en advokat.”
Hon visste ännu inte att det verkligt intressanta bara hade börjat. För i samma ögonblick som hon satte sig bakom ratten ringde Erik i panik till någon och viskade:
— Mamma, vad ska vi göra? Om hon går till domstol får ju alla veta om ditt andra lån… och om pappas andra familj…
Tre veckor senare stod Anna utanför tingsrätten och drog upp kragen på sin nya kappa. Bredvid henne stod advokaten, en vän till en gammal kurskamrat, som hade tagit sig an ärendet med nästan misstänkt entusiasm.
— Är du redo? frågade advokaten medan hon gick igenom handlingarna en sista gång.
— Jag har varit redo länge, svarade Anna och tog ett djupt andetag.
Rättssalen mötte dem med tryckt stillhet. På andra sidan satt Erik, svärmodern och deras ombud, en äldre man med trötta ögon och en portfölj som såg lika uppgiven ut som han själv.
Domaren öppnade förhandlingen.
— Målet gäller äktenskapsskillnad mellan Anna Andersson och Erik Andersson.
Erik trummade nervöst med fingrarna mot bordsskivan. Svärmodern sköt ilskna blickar mot Anna, som om hon fortfarande trodde att sådant kunde få henne att backa.
När domaren bad parterna redogöra för sina yrkanden reste sig Annas advokat.
— Min klient begär en lika fördelning av den egendom som har förvärvats under äktenskapet. Därutöver yrkar vi ersättning för ideell skada med trehundratusen kronor.
Det gick ett upprört sus genom salen.
— Vadå pengar?! utbrast svärmodern och var nära att resa sig. — Det är hon som är skyldig oss!
— Maria, sade domaren skarpt. — Jag ber er att respektera ordningen i salen.
Annas advokat lät sig inte avbrytas.
— Vi har underlag som visar att pengar systematiskt har pressats ur min klient av svarandens familj. Dessutom finns dokumentation som styrker förtal och påtryckningar riktade mot henne.
Hon lade fram en mapp på bordet. Där fanns utskrivna meddelanden, kontoutdrag och transkriberingar av ljudinspelningar.
Erik blev kritvit i ansiktet.
— Anna… vi kan väl lösa det här på ett bra sätt…
— Det är för sent, sade hon lågt.
Domaren bläddrade igenom papperen med sammanbiten min.
— Har svaranden något att anföra?
Deras advokat drog efter andan, som om han redan visste att striden var förlorad.
— Vi är beredda att diskutera en förlikning.
En timme senare var allt över. Lägenheten skulle vara kvar i gemensam ägo tills den såldes. Bilen fick Erik behålla. Men pengarna på kontona delades, och Annas hälft skulle betalas tillbaka till henne.
Utanför rättssalen hann Erik ikapp henne.
— Anna… jag…
Hon stannade och vände sig om. För första gången på mycket länge såg hon verkligen på honom. Mannen hon en gång gift sig med, full av förhoppningar och planer.
— Vet du vad som gör mest ont? frågade hon. — Jag hade kanske till och med lagat mat efter din mammas pärm. Om du bara en enda gång hade ställt dig på min sida.
Han slog ner ögonen.
— Hon är ju min mamma…
— Ja. Och nu är hon ditt problem.
Anna vände sig bort och gick mot utgången.
Utanför väntade hennes väninna med en champagneflaska i handen.
— Nå? Fri kvinna?
Anna skrattade, men skrattet sprack, och plötsligt rann tårarna nedför kinderna.
— Vet du vad jag vill göra först av allt?
— Vad?
— Äta pizza. Den med ananas. Den han avskydde.
Väninnan lade armen om hennes axlar.
— Då åker vi.
När bilen rullade iväg tog Anna upp mobilen. I familjechatten, där ingen ännu hade kommit sig för att ta bort henne, lyste ett nytt meddelande från svärmodern:
”Min son, oroa dig inte. Vi hittar en ny fru åt dig. En lydig.”
Anna log och skrev sitt sista meddelande innan hon blockerade chatten:
”Tack för listan. Nu gör jag min egen — till advokaten.”
Sedan stängde hon appen, vevade ner rutan och drog in luften ända ner i lungorna. Framför henne väntade ett annat liv.
Samtidigt ringde det i Eriks bil.
— Hallå, mamma?
— Kom hit genast! skrek svärmodern i luren. — Den där idioten till far till dig har begärt skilsmässa! Det visar sig att han…
Men Anna skulle aldrig få höra fortsättningen.
Hennes berättelse med den familjen var avslutad.
Fast kanske… någonstans fanns redan en ny blivande svärdotter, en som en dag skulle få den där blå pärmen i händerna.