När skilsmässoansökan var inlämnad trodde exmaken att han kunde lämna sin fru utan både pengar och hem — men han hade inte räknat med vad som väntade
Anna hade stått vid diskbänken i säkert tio minuter och torkat samma koppar om och om igen. Tankarna snurrade utan ordning, och fingrarna lydde henne knappt. Eriks röst ekade fortfarande i huvudet på henne:
”Jag har lämnat in pappren om skilsmässa. Huset stannar hos mig. Pengarna också. Du förstår ju själv — allt står i mitt namn.”
Trettio två år som gifta. Trettio två långa år. Och allt hade han avslutat med en enda mening. Inte ens vid middagsbordet hade han sagt det, utan nästan i förbifarten, medan han stoppade dokument i sin portfölj.
Mobilen vibrerade på bordet. Det var sonen.
— Mamma? Hur är det med dig? — Johans röst var spänd av oro.
— Det är bra, — svarade Anna och svalde den hårda klumpen i halsen. — Allt är som det ska.
— Pappa ringde mig. Är det sant?
— Ja.
— Herregud, mamma, hur kan du låta så lugn? Han… han vill ju skilja sig från dig!
— Vad tycker du att jag ska göra, Johan? Skrika? Få ett sammanbrott?
Anna ställde tillbaka koppen på hyllan. I trettio två år hade hon ordnat dem efter storlek. Erik tyckte om när allt stod i perfekt ordning.
— Han sa att huset och kontona tillhör honom, — sade hon lågt.
— Va? Hur kan han ens säga så? Ni har ju byggt upp allt tillsammans!
— Tillsammans… — Anna drog på munnen, men leendet blev bittert. — Fast på papperet står allt på honom.
Det ringde på dörren. Utanför stod grannen Maria, den enda väninnan som inte hade försvunnit ur Annas liv under åren, trots Eriks alltmer slutna sätt att leva.
— Kära Anna! — Maria slog armarna om henne och höll henne hårt. — Alla har redan fått höra det. Det är ju fruktansvärt… efter allt ni haft!
— Hur då? — fick Anna fram.
— Sara i andra trappuppgången såg honom med en yngre kvinna. De tittade på en nyproducerad lägenhet. Din man hade sagt till henne: ”Efter skilsmässan flyttar vi hit.”
Anna tog stöd mot väggen. Någonting inom henne brast tyst.
— Så han har alltså… någon annan?
— Visste du inte det? — Maria satte handen för munnen. — Åh nej, förlåt, jag är så dum…
Den natten sov Anna inte alls. Hon satt med gamla fotografier spridda framför sig. Här var bröllopsbilden: hon i en enkel vit klänning, med ett ansikte som lyste av lycka. Här var deras första semester: hav, sol, varma dagar. Johan som liten pojke. Men från de senaste fem åren fanns nästan inga bilder där hon och Erik var tillsammans. Bara foton av Erik ensam, på presentationer, konferenser och affärsresor.
På morgonen upptäckte hon att kassaskåpet i Eriks arbetsrum stod öppet. Han hade tagit med sig alla papper. Till och med handlingarna för huset, det hus de hade byggt gemensamt. Anna mindes fortfarande hur hon burit tegelstenar, hur hon valt tapeter, hur hon lämnat över sin lärarlön till bygget utan att tveka.
— Jag får inte ge upp så här lätt, — sade hon till sin egen spegelbild.
På advokatbyrån var luften sval och doftade kaffe.
— Jag heter Karin, — presenterade sig juristen och pekade mot stolen mittemot. — Berätta från början vad som har hänt.
Anna talade hackigt och tystnade gång på gång.
— Jag trodde alltid… vi var ju en familj… jag tänkte aldrig på papperen…
— Många kvinnor gör precis så, — sade Karin och nickade. — Men det finns också goda nyheter. Även om allt står i din mans namn räknas egendom som förvärvats under äktenskapet i regel som gemensam. Den ska delas lika.
— Är det sant? — Anna lyfte blicken tvärt. — Men han säger att…
— Vad skulle han annars säga? — Karin log kort. — Självklart hävdar han att allt är hans. Det är mycket vanligt. Har du några dokument? Kvitton? Skuldebrev? Några anteckningar?
Väl hemma vände Anna upp och ner på lådor, skåp och gamla mappar. I en sliten kartong hittade hon kvitton på byggmaterial till huset. Där låg också de skuldförbindelser Erik hade skrivit under när han ”lånade” pengar av henne till sin verksamhet. Hon hade sparat allt, utan att riktigt veta varför. En gammal lärarvana, kanske — att dokumentera varje detalj.
Telefonen ringde igen.
— Vad håller du på med? — Eriks röst var kall som is. — Har du sprungit till en advokat?
— Hur vet du…?
— Det spelar ingen roll. Lyssna nu, Anna, — tonen mjuknade plötsligt. — Varför ska vi starta ett krig? Vi kan skiljas civiliserat. Jag lämnar lite pengar till dig så att du klarar den första tiden.
— Lite pengar? — Anna grep hårdare om telefonen. — Och halva huset? Och vår gemensamma rörelse?