— Gemensam? — Erik brast ut i ett kort, hånfullt skratt. — Vad är det du pratar om? Du är en pensionerad lärare. Vilken rörelse skulle du ha?
— Jag satte också in pengar, — svarade Anna. — Jag har kvittenser som visar det.
— Kvittenser? — något darrade till i hans röst. — Lägg av. Det där var gåvor.
— Då får vi reda ut saken i domstol, — sade Anna, förvånad över hur stadig hennes egen röst lät, och avslutade samtalet.
Hjärtat hamrade så hårt att det nästan gjorde ont. Aldrig tidigare hade hon talat till honom på det sättet. Hon hade alltid backat, alltid gett efter, alltid svalt orden. I trettiotvå år hade hon vikit undan.
Och nu hade hon inte gjort det.
— Gjorde jag verkligen det där? — viskade hon, och för första gången på flera dagar drog ett litet leende över hennes ansikte.
Veckorna som följde flöt ihop till en dimma av papper, telefonsamtal och möten. Anna letade fram dokument, träffade advokaten och försökte förstå juridiska uttryck som tidigare hade låtit som ett främmande språk. På högskolan tog hon ledigt; hon klarade inte längre av att stå framför studenterna och låtsas att allt var som vanligt.
— Anna, du har blivit smalare, — sade Eva, hennes kollega, när de möttes på expeditionen. — Du måste äta något.
— Jag hinner inte, — svarade Anna och gjorde en avvärjande gest. — Jag måste få ordning på alla handlingar.
Eva sänkte rösten.
— Och han… den där mannen… han hotar dig väl inte?
— Än så länge bara per telefon, — sade Anna med ett snett leende. — Han ringer och säger att jag ska ta mitt förnuft till fånga. Som om det vore jag som hade tappat det, förstår du?
Samma kväll ringde Johan.
— Mamma, han driver mig till vansinne, — sade sonen trött. — Han ringer varje dag och vill att jag ska prata dig till rätta.
— Och vad säger du då?
— Vad ska jag säga? Jag sa att det här är mellan er två. Då blev han rasande.
Anna suckade. Johan hade alltid hållit sig på avstånd från hennes och Eriks konflikter. Kanske var det lika bra.
— Hur mår du själv, mamma?
— Jag klarar mig, — sade hon och svalde hårt. — Vet du, jag hittade gamla fotografier. Från när vi byggde huset. Du var så liten då.
— Klart jag minns! Jag bar tegelstenar, — skrattade Johan. — Och pappa stod mest och pekade.
— Ja. Och pengarna kom från mig.
— Va?
— Min lärarlön gick rakt in i byggmaterialet. Månad efter månad. Till och med kassakvittona finns kvar.
— Men… han säger ju att han gjorde allt själv.
Telefonen pep till. Ett inkommande samtal från Erik. Anna tryckte bort det.
— Han ringer igen. Nu är det varje dag.
— Svara inte.
— Det gör jag inte. Men han kommer hit också.
Dagen innan hade Erik dykt upp utan förvarning. Han stod i dörröppningen med den där blicken som förr hade fått henne att tystna på en sekund. En gång hade den fungerat.
Inte längre.
— Ge mig kvittenserna, — krävde han.
— Nej.
— Anna, du leker med elden.
— Det är du som har lekt, Erik. Med mig. I trettiotvå år.
Han smällde igen ytterdörren så hårt att puts lossnade från väggen.
Och i dag kom hon.
Ung, välputsad och blank som en nyförpackad prydnadssak, med en blick som var alldeles för självsäker.
— Jag heter Emma, — sade hon utan att vänta på att bli inbjuden. — Vi behöver prata.
— Om vad då? — Anna lade armarna i kors.
— Om Erik. Han lider. Ni ska ändå skiljas, så varför göra en sådan cirkus av allt?
— Cirkus?
— Ja, alla de där… kraven. På huset. På pengarna.
— På mina pengar, — rättade Anna henne.
Emma himlade med ögonen.
— Men snälla, vilka pengar? Erik drev företaget, och ni…
— Och jag vad?
Flickan hejdade sig ett ögonblick.
— Tja… ni var hemmafru.
— Jag har undervisat på högskolan i trettio år.
— Det spelar ingen roll! — utbrast Emma. — Erik och jag älskar varandra. Och ni…
— Hur gammal är du, Emma?
— Tjugosju, — svarade hon trotsigt.
Anna såg på henne en stund.
— När jag var tjugosju trodde jag också att världen var enkel. — Hon drog efter andan. — Hälsa Erik att jag träffar honom i rätten.
När Emma hade gått stod Anna länge framför spegeln. Rynkorna vid ögonen, de grå stråna vid tinningarna, den trötta huden. Nej, hon kunde inte mäta sig med den där flickan. Men det var heller aldrig det saken hade handlat om.
— Jag slåss inte för att få vara ung igen, — sade hon till sin spegelbild. — Jag slåss för det som är rätt.
Mot kvällen ringde Karin.
— Anna Andersson, handlingarna är färdiga. I morgon lämnar vi in stämningsansökan.
— Redan?
— Varför vänta? Vårt underlag är starkt. Förresten har er man ringt mig.
— Vad ville han?
— Hotas lite, — sade Karin torrt. — Men jag är inte den som låter mig skrämmas. Är ni beredd på förhandlingen?
— Nej, — svarade Anna ärligt. — Men jag har inget val.