— Det är precis så ni ska tänka, — svarade Karin gillande. — Vi ses i morgon.
Rättssalen visade sig vara betydligt mindre än Anna hade föreställt sig. Den liknade snarare ett enkelt sammanträdesrum än den högtidliga sal hon sett framför sig: träbänkar, domarbord, riksvapnet på väggen. Hon vred nervöst på remmen till handväskan och tvingade sig själv att inte se bort mot Erik, som satt mitt emot henne med en självsäker min.
— Försök andas lugnt, — viskade Karin. — Vi har allt vi behöver.
— Men om han hittar på något? Ni känner honom inte…
— Sådana som han möter jag flera gånger i veckan, — sade advokaten lågt och log knappt märkbart. — Titta bara, han har tagit med sig Lars Lindberg. Favoritadvokaten bland välbeställda klienter. Men inte ens han kan trolla bort fakta.
Domaren kom in, en kvinna i medelåldern med trött blick och stramt ansikte.
— Då inleder vi målet om bodelning mellan makarna Andersson, — sade hon och bläddrade snabbt igenom handlingarna. — Kärandens inställning?
Eriks ombud reste sig genast.
— Erik Andersson yrkar att motpartens anspråk ska lämnas utan bifall, eftersom egendomen enligt hans uppfattning har förvärvats med hans privata medel och dessutom registrerats i hans namn.
Anna knöt händerna i knät. Vilket oförskämt påstående. Hon mindes hur hon hade vänt på varenda krona för att huset skulle kunna byggas. Hur hon hade tagit extra timmar på skolan och sagt till sig själv att hon investerade i deras gemensamma framtid.
Domaren höjde blicken.
— Svarande, hur bemöter ni detta?
Karin reste sig lugnt.
— Anna Andersson bestrider yrkandet. Tillgångarna har tillkommit under äktenskapet, och min klient har bidragit både ekonomiskt och genom eget arbete. Vi har bevisning som styrker detta.
Erik fnös och lutade sig mot sin advokat för att viska något. Lars Lindberg nickade kort.
— Vilken bevisning avser ni? — frågade domaren.
Karin öppnade sin aktmapp.
— Kvittenser undertecknade av Erik Andersson, där han bekräftar att han tagit emot pengar av sin hustru till husbygget. Fakturor som visar att byggmaterial betalats från Anna Anderssons eget kort. Kontoutdrag som visar större uttag under den period då huset uppfördes. Dessutom åberopar vi vittnesmål.
— Vilket nonsens! — utbrast Erik och for upp från stolen. — Vadå kvittenser? Det där var för evigheter sedan, jag minns ingenting sådant!
— Ordning i salen, — sade domaren skarpt. — Ni får yttra er när ni blir tillfrågad.
Karin räckte över handlingarna. Domaren tog emot dem och gick noggrant igenom papperen, ett efter ett.
— Vittnet Johan Andersson kallas in.
Johan steg in i salen. Det syntes tydligt att han var spänd; han höll axlarna stelt och såg först på sin mor, sedan på domaren.
— Johan, kan ni bekräfta att er mamma satsade pengar i byggandet av huset?
— Ja, — svarade han och nickade. — Jag var liten då, men jag minns att mamma ofta åkte ut till bygget med pengar. Hon brukade säga: ”Det här är min lön, den går till material.”
— Lögn! — skrek Erik och reste sig igen. — Han skyddar bara sin mor!
Domaren slog pennan mot bordet.
— Andersson, en enda kommentar till utan tillåtelse och jag låter avvisa er från salen.
Därefter kallades fler vittnen. Grannen Maria berättade hur Anna hade tagit ett lån för den första delen av huset. En kollega från skolan mindes hur Anna tog på sig privatundervisning på kvällarna och skämtade om att pengarna skulle gå till kaklet i badrummet.
För varje vittnesmål mörknade Eriks ansikte. Hans advokat bläddrade allt mer febrilt bland sina papper, som om han hoppades hitta något som kunde vända hela situationen.
Till slut reste sig Karin på nytt.
— Jag vill även lägga fram ytterligare en handling, — sade hon och tog fram ett gulnat dokument ur mappen. — Det här är en fullmakt som Anna Andersson utfärdade till sin make, så att han kunde sköta företagets ärenden. Här finns dessutom ett kontoutdrag som visar att startkapitalet till verksamheten betalades från hennes sparkonto.
En tung tystnad föll över rummet. Erik bleknade.
— Var har ni fått tag på det där? — väste han.
— Från bankens arkiv, — svarade Karin utan att höja rösten. — Vissa uppgifter sparas längre än man tror.
Rätten drog sig tillbaka för överläggning. Anna satt kvar utan att röra sig. Hon vågade knappt tro att allt faktiskt hade lagts fram så tydligt, utan att Erik lyckats vrida det ur hennes händer.
— Tror ni att vi vinner? — viskade hon.
Karin lutade sig närmare och gav henne en snabb, trygg blick.
— Vi har i praktiken redan gjort det. Domaren har inget utrymme att bortse från det här. Lagen står på vår sida.