En halvtimme senare kom domaren tillbaka in i salen och läste upp beslutet med stadig röst:
— Rätten fastställer Anna Anderssons rätt till hälften av den egendom som förvärvats under äktenskapet, däribland bostadshuset, bankmedlen samt andelen i företaget…
Erik for upp från sin plats.
— Det här är omöjligt! Jag tänker överklaga!
Domaren såg lugnt på honom och nickade kort.
— Det står er fritt att göra det. Beslutet gäller ändå tills vidare.
Sex månader passerade.
Anna satt i köket, i den del av huset som nu var hennes, och knådade deg till en tårta. Efter bodelningen hade huset registrerats som två separata bostäder, med varsin ingång. I början hade det känts märkligt att bo så, nästan overkligt, men så småningom hade hon vant sig. Erik syntes ändå knappt till längre. Han bodde mest hos Emma.
Telefonen gav ifrån sig ett pling. En ny beställning hade kommit från kaféet runt hörnet. Ännu en tårta till nästa dag. Anna log för sig själv. Vem hade kunnat ana att hennes bakning skulle växa till ett litet företag?
Det ringde på dörren. När hon öppnade stod Johan där med en enorm bukett blommor i famnen.
— Grattis på födelsedagen, mamma!
— Åh, Johan! — Hon slog armarna om honom. — Tack, älskling.
— Hur är det med dig? Jag ser att du bakar igen, — sa han och nickade mot hennes mjöliga händer.
— Beställningarna bara strömmar in. Du skulle inte tro mig, men jag är fullbokad två veckor framåt.
— Vad du är bra! — Johan slog sig ner vid bordet. — Och pappa då? Låter han dig vara?
Anna tog skålen och rörde långsamt i krämen.
— Han kom förbi förra veckan. Han sa att han och Emma hade bråkat.
— Och sedan?
— Kan du tänka dig, han ville flytta tillbaka till mig. — Hon blåste ut luft genom näsan. — Han sa: ”Anna, varför ska vi hålla på och leva isär som två idioter? Vi börjar om.”
— Vad svarade du?
— Jag sa: ”Erik, det är för sent. Jag har precis hittat tillbaka till mig själv.”
Johan skrattade nöjt och nöp åt sig en bit deg från bordet.
— Mamma, jag är stolt över dig. På riktigt. Jag trodde aldrig att du skulle resa dig så här starkt.
— Inte jag heller, — sa Anna och lät blicken glida mot fönstret. — Men ibland händer något fruktansvärt, och först långt senare förstår man att det kanske var början på något bättre.
På kvällen kom gästerna. Kollegor från högskolan, nya väninnor från bakklubben och grannen Maria fyllde vardagsrummet med röster och skratt. Anna hade dukat i sitt nyrenoverade rum. Efter skilsmässan hade hon gjort om hela bostaden: ljusa tapeter i stället för de mörka, nättare möbler, mer luft. Erik hade alltid tyckt om tunga gardiner och stora, mörka skåp. Själv hade hon längtat efter ljus och rymd.
— För födelsedagsbarnet! — Maria höjde sitt glas. — För vår hjälte!
— Men snälla, någon hjälte är jag väl inte… — Anna rodnade.
— Jo, det är du visst! — invände Eva från högskolan genast. — Så många kvinnor står ut med allt möjligt för att de inte vågar förändra något. Du vågade.
När den sista gästen hade gått sjönk Anna ner i soffan med en kopp te. Då ringde det på dörren igen. Utanför stod Erik med en ask choklad i handen.
— Grattis, — mumlade han.
— Tack, — svarade Anna, men gjorde ingen gest för att släppa in honom.
— Kan vi prata?
— Om vad?
— Jag saknar dig, Anna.
Hon betraktade honom noga. Han hade blivit äldre, tunnare, nästan mindre på något sätt. Men ögonen var desamma: vaksamma, listiga, beräknande.
— Och Emma?
— Det är slut. Hon… hon var inte rätt.
— Men det är jag? — Anna log svagt. — Erik, det är för sent. Jag har ett eget liv nu.
— Vadå för liv? Du bakar tårtor? — Han grimaserade.
— Ja, bland annat. Jag har nya vänner också. Jag sjunger i kör. Och över huvud taget… jag mår bra.
— Utan mig?
— Föreställ dig det, — sa hon lugnt och log. — I trettiotvå år levde jag för dig. Nu vill jag leva för min egen skull.
Erik räckte fram chokladasken utan att säga mer. Sedan vände han sig om och gick. Anna stängde dörren efter honom och lutade ryggen mot den.
— Jag klarade det, — viskade hon. — Jag klarade det verkligen.
Nästa morgon väcktes hon av att telefonen ringde. Det var en ny beställning: en bröllopstårta för trettio personer.
— Skulle den kunna vara klar till lördag? — frågade en ung kvinna i andra änden.
— Den kommer att vara klar, — svarade Anna utan att tveka. — Från och med nu klarar jag vad som helst.
Hon öppnade fönstret. Vårsolen flödade in och fyllde rummet med ljus. Så mycket väntade på henne: en konditorkurs, en resa till havet med väninnorna och snart skulle hon få träffa sitt barnbarn, som Johan och hans fru väntade.
— Vem kunde ha trott det, — sa hon och log upp mot himlen, — att livet egentligen börjar först vid femtiofem.