Anna fick syn på sin svärmor innan Margareta hann lägga märke till henne. Vid ingången till festvåningen stod hon och rättade till den guldkedja som låg mot halsen, medan blicken gled över gästerna som om hon i tysthet värderade dem efter priset på deras kostymer.
Anna stannade upp vid dörren. Den där minen kände hon alltför väl: granskande, kylig, nästan som hos någon som tog emot saker över disk på en pantbank. Själv bar hon en mörkblå klänning utan paljetter och utan något som drog uppmärksamheten till sig. Samma klänning som hon hade haft på varenda högtid de senaste tre åren.
Margareta såg henne först när Anna redan stod alldeles nära. Ett kort ryck for över svärmoderns ansikte.
– Oj då, lilla Anna, här finns det faktiskt ingen plats för dig, sade hon högt, så att rösten bar genom hela salen, med en spelad förvåning som skar i öronen. – Kära du, du måste ha tagit fel dörr, eller hur? Det här är en mottagning för seriösa människor, en affärsmiddag. Din nivå är snarare matsalen vid stationen. Gå dit i stället. Skäm inte ut min son inför hans chefer, var nu förnuftig.
Anna svarade inte. Dussintals ansikten vändes mot henne. Någon fnös lågt, någon annan tittade snabbt bort med en besvärad grimas. Längre in, vid det långa bordet som var fyllt med glas, uppläggningsfat och skivade delikatesser, satt Erik. Han drog lite på den dyra klockan runt handleden och betraktade sin hustru som om hon vore en främmande kvinna som råkat kliva in i fel lokal.
– Anna, mamma har rätt, sade han. Du passar inte in här, förstår du väl? Åk hem. Jag kommer senare.
Han reste sig inte ens. Gjorde inte minsta försök att gå fram till henne. Han viftade bara avvärjande med handen, som om han ville skjuta henne ifrån sig även på avstånd, och vände sig sedan tillbaka mot gästerna. En man i grå kostym lutade sig mot sin bordsgranne och mumlade något. Båda drog på munnen.
Anna vände om och gick ut. Inga tårar. Inga frågor. Dörren föll igen bakom henne med ett mjukt, nästan ljudlöst klick.
Utanför drog vinden genom gatan. Anna tog upp mobilen och öppnade bankappen. Företagets samtliga kort var kopplade till hennes konto. Det hade hon själv krävt fem år tidigare, när hon betalade av Eriks skulder och drog upp honom ur det hål han hamnat i efter sitt misslyckande. Då hade inkassobolagen ringt om nätterna, och han hade suttit blek vid köksbordet och upprepat: ”Jag klarade det inte. Jag förlorade allt.”
Anna hade sålt sina föräldrars hus på landet och lämnat över pengarna utan att ställa frågor. På nätterna skötte hon bokföringen, om dagarna förhandlade hon med leverantörer, medan han talade om att han behövde ”bygga upp sitt rykte igen”. Erik använde korten och inbillade sig att allt var hans egen förtjänst.
Ett tryck med fingret räckte. Företagskortet spärrades.
Anna såg en stund på skärmen, lade sedan ner mobilen i väskan. Det var gjort.
Inne i salen började gästerna långsamt slappna av igen.