Sorlet växte igen, först försiktigt och sedan allt säkrare. Margareta hade redan tagit tillbaka scenen och berättade med hög röst ännu en gång om hur hennes son hade ”byggt allt från ingenting”. Erik log, tog emot gratulationer, skakade händer åt alla håll och lät sig beundras. Han njöt av bilden: välklädda människor, dyr mat på bordet, respekt i blickarna. Så här skulle det se ut.
Servitören kom med notan. Erik räckte fram kortet med en slarvig rörelse utan att ens kasta en blick på beloppet.
Terminalen pep.
En kort tystnad följde.
Sedan pep den igen.
Nekat.
— Försök en gång till, sa Erik, och leendet hade försvunnit ur hans ansikte.
Servitören gjorde som han blev tillsagd. Samma svar. Ett tredje försök. Nekat igen.
Margareta reste sig så häftigt att stolen skrapade mot golvet och gick fram till disken. Hon såg på restaurangchefen uppifrån och ner, som om hon personligen hade rätt att döma hela lokalen.
— Vad är det här för trams? Min son har inga problem med pengar. Gör om det ordentligt i stället för att stå där och fumla.
Restaurangchefen, en ung kvinna i mörk, välskuren dräkt, mötte hennes blick utan att blinka.
— Kortet har spärrats av kontoinnehavaren. Anna drog tillbaka behörigheten för några minuter sedan. Antingen betalar ni kontant, eller så tillkallar vi ordningsvakterna.
Hela salen stelnade. Någon bland gästerna plockade snabbt upp sin mobil. En annan vände bort huvudet och låtsades att han inte hade hört. Erik blev kritvit. Han grep sin telefon och ringde Anna. Inget svar. Han försökte igen. Samtalet gick inte fram.
Margareta högg tag i hans arm och väste mellan sammanbitna tänder:
— Erik, ordna det här genast. Ring henne. Säg åt henne att öppna kortet igen. Fattar du vilken skandal det här är?
Men Erik hörde henne knappt. Med darriga fingrar bläddrade han genom mobilen och försökte minnas lösenorden till de andra kontona. Ingenting fungerade. Allt var kopplat till Anna. Han kunde inte ens dra sig till minnes när hon hade ordnat pappren, registrerat behörigheter och satt sina namnteckningar där de behövdes. Själv hade han bara skrivit under det hon lade framför honom, utan att läsa.
Gästerna började resa sig från bordet. Någon mumlade något om ett brådskande ärende. Någon annan gick bara mot utgången utan ett ord. Den äldre uppdragsgivaren i grå kostym stannade till vid Erik och klappade honom på axeln med en medömkan som skar som hån.
— Så kan det gå, kollega. Du borde ha visat din fru lite respekt. Nu är det för sent.
Han gick först. De andra följde efter. På mindre än tio minuter var salen nästan tom. Kvar stod bara Erik, hans mor och restaurangchefen med notan i handen.
— Ni har tjugo minuter på er, sa hon sakligt. Därefter kallar jag på vakterna.
Margareta rev upp handväskan och fiskade fram några sedlar. Det var alldeles för lite. Erik letade igenom fickorna och hittade bara småsummor. Det räckte inte på långa vägar. Restaurangchefen betraktade dem med kyligt intresse.
— Har ni försökt ringa er fru?
Erik svarade inte.