Margareta drog häftigt efter andan. Röda fläckar blossade upp över hennes kinder.
— Den där lantlollan… Hur vågar hon! Jag ska minsann…
— Mamma, var tyst, sa Erik lågt, men med en skärpa som fick henne att tystna.
Då gick det upp för honom. Utan Anna hade han ingenting. Ingen firma, inga konton, ingen utrustning. Han var bara ett tomt namn på en skylt, uppsatt på någon annans grund.
Anna satt på bänken vid busshållplatsen. Mobilen vibrerade oavbrutet: först Erik, sedan svärmodern, därefter Erik igen. Meddelandena ramlade in ett efter ett: ”Vad håller du på med?”, ”Sluta larva dig och häv spärren nu”, ”Vi pratar om allt hemma, ställ inte till med någon scen.”
Hon såg raderna dyka upp på skärmen. För varje nytt meddelande blev orden vassare, mer desperata. Till slut stängde hon av telefonen. Displayen slocknade, och tystnaden lade sig omkring henne.
Hon mindes hur Erik i början hade sagt: ”Utan dig hade jag aldrig klarat det, Anna.” Då hade hon trott honom. Hon hade tolkat det som tacksamhet. Som kärlek. Men han hade inte tackat henne. Han hade bara tagit. Och när hon inte längre var bekväm att ha bredvid sig, när han skulle förklara för gästerna vem hon var, när det behövdes en plats åt henne vid bordet — då hade hon blivit bortkörd.
Bussen rullade in till trottoarkanten. Anna reste sig, klev på och satte sig intill fönstret. Utanför gled den mörka staden förbi, kall och främmande. Ändå kände hon, för första gången på många år, att hon kunde andas utan tyngd över bröstet.
Om det inte fanns någon plats för henne vid deras bord, då fanns det inte heller längre någon plats för dem i hennes liv.
Tre dagar senare dök Erik upp hos henne. Han stod utanför dörren, skrynklig och trött, med mörka ringar under ögonen. Först sa han ingenting, som om han inte visste vilken ände han skulle börja i.
— Anna, kom igen nu, inga dumheter. Vi är ju ändå familj.
Hon öppnade inte dörren mer än nödvändigt. Lugnt stod hon kvar på tröskeln.
— Familj? Menar du den man kör ut ur salen inför allas ögon? Eller den som din mamma inte anser värdig nog?
— Mamma gjorde fel, det vet jag. Men du tänker väl inte förstöra allt på grund av en enda kväll?
— Jag har inte förstört något, svarade Anna stilla, utan vrede. — Jag har bara tagit tillbaka det som är mitt. Företaget står på mig. Kontona är mina. Du fick använda allt så länge jag teg.
Erik bet ihop käkarna. Han försökte hålla masken, men rösten svek honom.
— Du hämnas. Det här är bara vanlig hämnd.
— Nej, sa Anna och skakade sakta på huvudet. — Hämnd är när man vill såra någon. Jag känner bara ingenting längre.
Sedan stängde hon dörren. Han blev stående där en kort stund innan han gick. Efter det kom han aldrig tillbaka.
Margareta fortsatte skriva i nästan en månad. Långa meddelanden fyllda av hot, förolämpningar och bitterhet. Anna raderade dem utan att ens öppna dem. Till slut upphörde även de.