Företaget gjorde Anna sig av med utan att försöka pressa upp priset. Hon överlät det till en av Eriks gamla affärsbekanta, en man som en gång i tiden hade hjälpt henne med papper och tillstånd och som aldrig hade ställt obekväma frågor. Summan var mest symbolisk, nästan bara ett sätt att sätta punkt på allt. För Anna var det viktigare att klippa det sista bandet än att räkna varje krona.
Efteråt hyrde hon en liten lägenhet i en annan del av staden. Inte lika rymlig, inte lika imponerande, men hennes. Där fanns inga främmande röster bakom väggarna, inga dömande blickar, inga människor som ansåg sig ha rätt att lägga sig i hennes liv. Hon skaffade också ett nytt arbete. Vanligt, lugnt, utan glitter och stora ord. Dagarna fick en annan rytm. De blev tystare, renare på något sätt. Enklare att andas i.
Hon saknade inte de dyra middagarna, de tunga guldkedjorna, skålarna som höjdes för syns skull eller människor som mätte en kvinnas värde efter klänningens märke och hur väl hon log vid bordet. Allt det där, som en gång hade verkat som bevis på trygghet och framgång, kändes nu bara som en kuliss hon äntligen hade klivit ut ur.
En dag råkade hon gå förbi den festlokal där allt hade rasat. Hon hade inte planerat det. Fötterna hade bara fört henne längs samma gata, och plötsligt låg byggnaden där framför henne. Anna saktade in. Sedan stannade hon helt och lät blicken vila på skylten ovanför entrén.
Minnet kom inte som ett hugg längre. Det var mer som en kall vind genom ett rum där fönstret stått på glänt. Hon mindes Margaretas skarpa röst, hur varje ord hade fallit inför gästerna som om det varit en dom. Hon såg framför sig ansiktena runt borden, nyfikna, förlägna, skadeglada. Och hon mindes Erik. Hans blick. Inte ens hatisk, inte ens arg. Bara undvikande.
Mest av allt mindes hon hur hon hade väntat. Bara på en enda mening. Ett enda ord som hade visat att han stod på hennes sida.
Men Erik hade inte sagt något.
Och Anna hade gått.
Hon stod kvar ytterligare ett ögonblick, tillräckligt länge för att förstå att det inte längre gjorde ont på samma sätt. Sedan vände hon sig om och fortsatte längs trottoaren.
Bakom hörnet började hennes nya liv.
Ett liv utan dem.