Anna fick syn på sin svärmor innan svärmodern hann upptäcka henne. Margareta stod vid entrén till festvåningen, rättade till den guldkedja som låg över halsen och lät blicken glida över gästerna som om hon värderade dem efter prislappen på deras kostymer. Anna stannade till vid dörren. Den där minen kände hon alltför väl: kylig, granskande, nästan som hos någon bakom disken på en pantbank. Själv bar hon en mörkblå klänning utan paljetter eller glans. Samma klänning som hon hade haft på sig vid varje högtid de senaste tre åren.
Först när Anna kom riktigt nära lade Margareta märke till henne. Ett ryck for över hennes ansikte.
— Men lilla Anna, här finns ingen plats för dig, sa hon högt nog för att halva salen skulle höra, med spelad förvåning i rösten. — Kära barn, du måste ha gått fel. Det här är en mottagning för respektabla människor, en affärsmiddag. Din nivå är snarare kafeterian vid stationen. Gå dit i stället. Skäm inte ut min son inför cheferna, var nu förståndig.
Anna svarade inte. Flera huvuden vändes mot henne. Någon fnös till, en annan såg snabbt bort med ett besvärat uttryck. Längre in, vid ett långt bord fyllt av glas, fat och kallskuret, satt Erik. Han vred lite på den dyra klockan runt handleden och betraktade sin hustru som om hon vore en okänd kvinna som råkat hamna på fel tillställning.
— Anna, mamma har rätt. Du passar inte in här, förstår du väl? Åk hem. Jag kommer senare.
Han reste sig inte ens. Gjorde inte minsta ansats att gå fram till henne. Han viftade bara bort henne med handen, som om han ville skapa avstånd även fysiskt, och vände sig sedan tillbaka mot sällskapet. En man i grå kostym lutade sig mot personen bredvid och mumlade något. Båda log snett.
Anna vände om och gick därifrån. Inga tårar. Inga frågor. Dörren gled igen bakom henne med ett mjukt, nästan ljudlöst klick.
Utanför blåste det kallt. Anna tog upp mobilen och öppnade bankappen. Alla företagets kort var kopplade till hennes konto. Det hade hon själv krävt fem år tidigare, när hon betalade Eriks skulder och drog upp honom ur den grop han hade fallit ner i efter sitt misslyckande. Då ringde inkassobolagen om nätterna, och han satt blek vid köksbordet och upprepade: ”Jag klarade det inte. Jag har förlorat allt.” Anna sålde sina föräldrars gamla hus på landet och lämnade över pengarna utan att ställa en enda fråga. På nätterna skötte hon bokföringen, på dagarna förhandlade hon med leverantörer, medan han talade om att han ”byggde upp sitt rykte igen”. Erik använde korten och intalade sig att allt var hans förtjänst.
Ett enda tryck räckte för att spärra företagskortet. Anna såg på skärmen en sekund, lade sedan ner mobilen i väskan. Det var gjort.
Inne i salen började gästerna slappna av.