Margareta hade redan tagit över samtalet vid bordet och berättade, med hög röst och nöjd min, ännu en version av historien om hur hennes son hade ”börjat med två tomma händer” och arbetat sig upp. Erik log, tog emot gratulationer och skakade hand med alla som sträckte sig fram. Han njöt av scenen. Precis så här skulle det se ut: respektabla människor, ett påkostat bord, beundran i blickarna.
Då kom servitören med notan. Erik drog fram kortet med en slarvig gest, utan att ens kasta en blick på summan. Terminalen pep. Sedan blev det tyst. Ett nytt pip. Nekat.
— Försök en gång till, sa Erik, och leendet hade redan försvunnit.
Servitören gjorde som han blev tillsagd. Samma svar. En tredje gång. Avslag igen.
Margareta reste sig tvärt och gick fram till disken. Hon såg på restaurangchefen som om hon stod inför någon som behövde sättas på plats.
— Vad är det här för cirkus? Min son har inga problem med pengar. Gör det ordentligt i stället för att fumla.
Restaurangchefen, en ung kvinna i mörk, välskräddad kavaj, mötte hennes blick utan att blinka.
— Kortet har spärrats av kontoinnehavaren. Anna drog tillbaka behörigheten för några minuter sedan. Antingen betalar ni kontant, eller så tillkallar vi vakterna.
Det gick som en stöt genom rummet. Samtalen dog ut. Någon tog diskret upp mobilen. En annan vände bort ansiktet och låtsades plötsligt vara mycket upptagen av servetten i knät. Erik blev kritvit. Han ryckte åt sig telefonen och ringde Anna. Ingen svarade. Han försökte igen. Samtalet kopplades inte fram.
Margareta grep tag i hans arm och väste mellan sammanbitna tänder:
— Erik, ordna det här genast! Ring henne igen. Säg åt henne att öppna kortet. Förstår du vilken skandal det här är?
Men Erik hörde knappt vad hon sa. Med darrande fingrar bläddrade han igenom mobilen och försökte minnas lösenord till andra konton. Ingenting. Allt var knutet till Anna. Han kom inte ens ihåg när hon hade upprättat papperen, när hon hade skrivit under, när hon hade sett till att allt fungerade. Han hade bara satt sin namnteckning där hon pekade, utan att läsa.
Gästerna började resa sig. Någon mumlade något om ett brådskande ärende. Någon annan gick bara tyst mot utgången. En äldre kund i grå kostym stannade till vid Erik och klappade honom på axeln med en medkänsla som skar som hån.
— Så kan det gå, kollega. Du borde ha visat din fru lite respekt. Nu är det nog för sent.
Han lämnade lokalen först, och efter honom följde de andra. På mindre än tio minuter var salen nästan tom. Kvar stod Erik, hans mor och restaurangchefen med notan i handen.
— Ni har tjugo minuter på er, sa hon utan minsta värme i rösten. Sedan ringer jag vakterna.
Margareta rotade häftigt i handväskan och fick fram några sedlar. Det räckte inte långt. Erik tömde sina fickor och hittade bara småsummor. Fortfarande saknades pengar. Restaurangchefen betraktade dem med kyligt intresse.
— Har ni försökt ringa er fru?
Erik svarade inte.