Margareta drog in luft så häftigt att det nästan lät som ett väsande. Röda fläckar slog upp över hennes kinder.
— Den där bondjäntan… Hur vågar hon! Jag ska minsann…
— Mamma, tyst, sa Erik lågt, men med en skärpa som fick henne att stanna av.
Då gick det upp för honom. Utan Anna fanns ingenting kvar. Inte företaget, inte kontona, inte utrustningen. Allt han hade visat upp som sitt eget vilade på någon annans grund. Själv var han bara en fasad utan innehåll.
Anna satt på bänken vid busshållplatsen. Mobilen vibrerade oavbrutet i handen: först Erik, sedan hans mor, sedan Erik igen. Meddelandena kom tätt, det ena efter det andra. ”Vad håller du på med?” ”Sluta spela teater och lås upp korten nu.” ”Vi pratar hemma, gör ingen scen.”
Hon såg orden dyka upp på skärmen, rad för rad, allt giftigare, allt mer panikslagna. Till slut stängde hon av telefonen. Displayen blev svart, och plötsligt blev världen stilla.
Hon mindes hur Erik i början hade sagt: ”Utan dig hade jag aldrig klarat det, Anna.” Då hade hon trott på honom. Hon hade hört tacksamhet i orden. Kanske till och med kärlek. Men han hade aldrig tackat henne på riktigt. Han hade bara tagit emot, tagit för givet och fortsatt ta. Och när hon inte längre passade in, när någon behövde förklara för gästerna vem hon var, när hon behövde en plats vid bordet, då hade hon körts ut.
Bussen rullade in till kanten. Anna reste sig, klev på och satte sig vid ett fönster. Utanför gled den mörka staden förbi, kall, främmande och likgiltig. Ändå kände hon för första gången på många år att luften gick lättare att andas.
Om det inte fanns någon stol åt henne vid deras bord, då fanns det inte längre någon plats för dem i hennes liv heller.
Tre dagar senare stod Erik utanför hennes dörr. Skjortan var skrynklig, ansiktet grått och under ögonen låg mörka ringar. Han sa först ingenting, som om han inte visste vilken mening som skulle rädda honom.
— Anna, kom igen nu. Vi behöver inte göra det här dumt. Vi är ju ändå en familj.
Hon öppnade inte dörren mer än nödvändigt. Hon stod kvar i springan, lugn och rak.
— Familj? Menar du den som blir bortkörd ur salen inför alla? Eller den som din mamma tycker inte är fin nog?
— Mamma hade fel, det vet jag. Men du tänker väl inte rasera allt på grund av en enda kväll?
— Jag har inte raserat något, svarade Anna stilla. — Jag har bara tagit tillbaka det som är mitt. Företaget står på mig. Kontona är mina. Du fick använda allt så länge jag teg.
Erik pressade ihop käkarna. Han försökte se samlad ut, men rösten svek honom.
— Du hämnas. Det är precis vad det här är.
— Nej, sa Anna och skakade långsamt på huvudet. — Hämnd är när man vill såra någon. Jag känner bara ingenting längre.
Hon stängde dörren. Erik blev stående en kort stund på andra sidan, sedan hördes hans steg försvinna i trapphuset. Han kom aldrig tillbaka.
Margareta fortsatte skriva i nästan en månad. Långa meddelanden fulla av hot, anklagelser och förolämpningar. Anna raderade dem utan att öppna dem. Till slut upphörde även de.