När tystnaden till sist verkligen infann sig, gjorde Anna det som återstod.
Företaget överlät hon till Eriks kompanjon, och det för en nästan symbolisk summa. Det var samma man som en gång, utan att ställa obekväma frågor, hade hjälpt henne att få ordning på papperen när allt fortfarande var rörigt och oklart. Han hade inte låtsats vara hennes vän, men han hade heller aldrig försökt utnyttja henne. Just därför kändes det lättare att lämna över allt till honom än att låta verksamheten bli ännu en kedja bakåt.
Sedan flyttade hon.
Inte långt, men tillräckligt för att gatorna skulle vara nya, portarna okända och minnena inte ligga och vänta bakom varje hörn. Hon hyrde en liten lägenhet i en annan del av staden, bar själv upp kartongerna och ordnade sina få saker utan brådska. Efter en tid fick hon också ett nytt arbete. Inget praktfullt, inget som väckte avund eller lockade till skålar och falska leenden. Bara ett vanligt arbete, med vanliga människor och dagar som började och slutade utan dramatik.
Livet blev stillsammare. Mindre glans, mindre ljud. Inga tjocka guldkedjor som blänkte över vita skjortkragar, inga långa middagar där alla mätte varandra med blicken, inga kvinnor som värderade en människa efter tygets kvalitet eller skornas pris. Det fanns mindre pengar, kanske. Men luften var lättare att andas.
En dag råkade Anna gå förbi lokalen där allt hade hänt.
Hon hade inte planerat det. Vägen bara ledde henne dit, och plötsligt stod hon på trottoaren mittemot den välbekanta entrén. Skylten hängde kvar på samma plats. Dörrarna var desamma. Bakom glaset syntes den dämpade belysningen, borden, den polerade ytan som en gång hade speglat ett helt annat liv.
Anna stannade.
Minnena kom inte som ett slag, utan som en kall vind. Margaretas röst, skarp och nöjd. Gästernas ansikten, nyfikna, roade, några till och med skadeglada. Och Eriks blick. Den mindes hon tydligast av allt.
Hon mindes hur hon hade väntat. Inte på ett mirakel, inte på stora ord. Bara på en enda mening. En enkel markering. Ett tecken på att han stod bredvid henne och inte på andra sidan.
Men han hade varit tyst.
Och hon hade gått.
Anna stod kvar ytterligare ett ögonblick. Sedan drog hon kappan tätare omkring sig, vände sig om och fortsatte längs gatan. Stegen var lugna. Hon såg inte tillbaka.
Runt hörnet började något annat. Ett liv som var hennes eget.
Utan dem.