– Vi säljer lägenheten, punkt slut! förkunnade min svärmor vid frukostbordet och avgjorde med en enda mening ödet för den bostad jag hade ärvt efter min mormor.
Margareta ställde ner koppen så hårt att glasrutorna i vitrinskåpet skallrade.
– Det finns ingen anledning för er två att trängas i en tvåa när ni kan köpa en ordentlig trea i ett nybyggt område.
Anna blev sittande med skeden halvvägs mot munnen. Den lilla köket, som nyss bara varit en vanlig frukostplats, förvandlades på ett ögonblick till ett minfält. Hon såg på sin man, men Erik bredde bara smör på brödet och undvek noggrant hennes blick.
Margareta fortsatte som om hon varken märkte, eller ville märka, spänningen i rummet.
– Jag har redan pratat med mäklaren. Hon kommer i morgon och gör en värdering. Sedan hittar vi snabbt en köpare. Läget är bra, nära tunnelbanan.
– Vänta lite nu, sa Anna till slut. Vilken lägenhet är det vi ska sälja? Vad pratar du om?
Svärmodern betraktade henne som om hon just hade ställt världens dummaste fråga.
– Er, naturligtvis. Den här. Den som din mormor lämnade efter sig. Varför ska ni bo kvar i ett gammalt hus när ni kan flytta till något nytt och fräscht?
Anna kände hur ilskan steg inom henne. Lägenheten som mormodern hade testamenterat till henne tre år tidigare var det enda hon verkligen ägde själv. Den var liten, men varm och hemtrevlig: en tvåa i ett äldre stenhus med högt i tak, tjocka väggar och en själ som nyproduktion aldrig kunde få. Hon älskade varje kvadratmeter.
– Margareta, det här är min lägenhet. Och jag tänker inte sälja den.
– Din? upprepade svärmodern med teatralisk förfäran. Ni är väl en familj! Det som är ditt är också Eriks. Och det som är Eriks hör till familjen. Eller hur, min son?
Först då lyfte Erik blicken från tallriken.
– Mamma, vi kanske kan prata om det här senare…
– Senare? rösten skar genom köket. Vad finns det att skjuta upp? Allt är redan ordnat. Mäklaren kommer klockan tio i morgon. Och titta inte på mig på det där sättet, Anna. Jag vill bara ert bästa. I ett nybygge får ni en modern planlösning och slipper renovera.
– Och vem ska betala för den där nya lägenheten? frågade Anna och ansträngde sig för att hålla rösten stadig.
– Vem? Ni säljer den här, lägger till lite, och köper den andra. Jag har räknat på det. Om ni tar ett lån på ungefär trehundratusen kronor till, kan ni få en riktigt fin trea. Den byggs alldeles i närheten av oss. Vi blir grannar!
Grannar. En kall rysning drog längs Annas rygg. Redan nu dök Margareta upp hos dem varannan dag med sin egen nyckel, den som Erik hade gett henne ”för säkerhets skull”. Om de dessutom bodde i husen bredvid varandra…
– Jag tänker inte ta något lån, sa Anna bestämt. Och jag säljer inte lägenheten. Den är ett minne efter min mormor.
– Minne! fnös Margareta hånfullt. Pengar är det bästa minnet man kan ha! Erik, varför sitter du tyst? Förklara för din fru att jag har rätt.
Erik tvekade. Sedan sa han osäkert:
– Anna… kanske har mamma en poäng. Lägenheten är ju faktiskt gammal. Den behöver underhållas…
– Vi renoverade den för ett år sedan! avbröt Anna skarpt. För mina pengar, om vi nu ska tala klarspråk.
– Där kommer det igen! snäste Margareta. Dina pengar, dina pengar! Du ska alltid framhäva vad du tjänar. Räknas det inte att min son gifte sig med dig och försörjer dig?
– Försörjer mig? Anna stirrade på henne. Jag tjänar dubbelt så mycket som Erik!
Tystnaden som föll var tung. Erik blev röd i ansiktet. Margareta pressade ihop läpparna till ett smalt streck.
– Just därför behöver ni en större bostad, sa hon till slut. Så att det finns plats för barn. Men du tänker ju bara på karriär, karriär, karriär… Du är trettio år och har fortfarande inte gett mig ett barnbarn.
Det var ämnet ingen fick röra. Anna och Erik hade försökt få barn i två år, utan resultat. Varje antydan rev upp ett sår som aldrig hann läka.
– Mamma, nu räcker det, sa Erik plötsligt med oväntad skärpa.
– Räcker? För att jag säger sanningen? Margareta reste sig. Jag försöker hjälpa er! Men ni… Nåja. I morgon kommer Sofia, och hon ska nog kunna förklara allt för er. Hon är en klok kvinna, till skillnad från vissa andra.
Med demonstrativa steg lämnade hon köket. En minut senare slog ytterdörren igen med en smäll.
Anna och Erik satt kvar utan att säga något. Till sist var det hon som bröt tystnaden.
– Visste du om det?
– Vad menar du?
– Att hon tänkte sälja min lägenhet. Visste du det?
Erik vände bort blicken.
– Hon nämnde något… men jag trodde att hon bara pratade.
– Och du stoppade henne inte?
– Anna, du vet hur mamma är. När hon väl har bestämt sig…
– Det här är min lägenhet, Erik. Det enda som verkligen är mitt.
– Överdriv inte. Ingen kan tvinga dig att sälja om du inte vill.
Men Anna kände Margareta alltför väl.