Hon skulle inte dra sig tillbaka. Margareta skulle pressa, vrida på sanningen, spela sårad och skapa drama tills hon fick sin vilja igenom. Så hade det alltid varit.
Nästa morgon, prick klockan tio, skar en hård ringsignal genom lägenheten. Anna hade med flit tagit ledigt från jobbet för att kunna möta de objudna besökarna själv. Erik hade gått till arbetet tidigare, men innan han stängde dörren efter sig hade han kastat en ångerfull blick mot henne.
När Anna öppnade stod Margareta utanför. Bredvid henne fanns en välklädd kvinna i fyrtioårsåldern med en dokumentportfölj i handen.
– God morgon! Sofia, från mäklarbyrån Nya Hem, presenterade sig kvinnan glatt. – Margareta berättade att ni vill få lägenheten värderad inför en försäljning?
– Nej, svarade Anna lugnt. – Det vill jag inte. Här har det blivit ett missförstånd.
Margareta trängde sig genast in och försökte nästan fösa den förvirrade mäklaren över tröskeln.
– Bry er inte om henne. Titta bara runt lite och säg ungefär vad man kan få för den.
Anna ställde sig i vägen.
– Ursäkta, men utan mitt samtycke kommer ingen att gå igenom min bostad.
Sofia såg besvärad ut och flyttade portföljen från ena handen till den andra.
– Då är det nog bäst att jag går. Ni får höra av er när ni har bestämt er.
– Vänta! utbrast Margareta och grep henne om armen. – Ni ser ju att lägenheten är gammal och behöver renoveras. Ni kan väl åtminstone säga ett ungefärligt pris?
Mäklarens röst blev fastare.
– Margareta, utan ägarens godkännande kan jag inte göra någonting.
Hon drog försiktigt loss armen och skyndade därifrån.
Så snart dörren hade fallit igen vände sig Margareta mot Anna. Hennes ansikte hade stelnat i en min av kränkt rättfärdighet.
– Vad tror du egentligen att du håller på med? Jag försöker hjälpa er!
– Hjälpa oss? Eller se till att vi bor nära er så att du kan kontrollera vartenda steg vi tar?
– Hur vågar du tala så till mig! Jag är hans mor. Jag har rätt att veta hur min son lever.
– Din son är en vuxen man. Han har en fru. Och ett eget liv.
– Ett eget liv! upprepade Margareta hånfullt. – Vi får väl se hur mycket till liv du får när Erik får veta sanningen.
Anna smalnade med blicken.
– Vilken sanning?
Margareta plockade upp mobilen ur väskan och viftade med den framför Annas ansikte.
– Att du i går efter jobbet inte alls satt och fikade med någon väninna. Du träffade en man. Jag har bilder.
Anna tappade nästan andan. Det stämde att hon hade haft ett möte dagen innan, men det var med en potentiell investerare till hennes startup. Ett affärssamtal, på ett hotellkafé.
– Han är en affärskontakt.
– Naturligtvis, väste Margareta med ett elakt leende. – Det brukar låta så. Vi får höra vad Erik säger om saken.
Hon hade redan börjat ringa.
– Erik? Kom hem omedelbart. Det har hänt något… Nej, jag tänker inte ta det på telefon. Det gäller din fru.
Anna stod orörlig. Kunde Margareta verkligen vara beredd att smutskasta henne inför sin egen son bara för att få igenom sin vilja?
Fyrtio minuter senare stormade Erik in i hallen. Han var blek och spänd i hela ansiktet.
– Vad är det som har hänt? Mamma sa att det var akut.
Margareta kastade sig genast mot honom.
– Erik, förlåt mig, men du måste få veta…
Hon räckte fram telefonen. På skärmen syntes Anna vid ett bord tillsammans med en man i kostym. De satt mittemot varandra och samtalade engagerat.
Erik tittade på bilderna en stund.
– Och?
Margareta stirrade på honom.
– Vad menar du med ”och”? Din fru träffar andra män!
– Mamma, det där är en hotellrestaurang. Det ser uppenbart ut som ett affärsmöte.
För första gången kom Margareta av sig.
– Men… hon sa att hon skulle träffa en väninna.
– Jag sa att jag hade ett möte, avbröt Anna. – Du lyssnade inte när jag berättade om samtalet med investeraren.
Erik vände sig mot sin mor.
– Mamma, har du följt efter min fru?
– Jag råkade bara vara i närheten.
– Råkade? Med kameran redo? Mamma, det här har gått för långt.
– För långt? Margaretas röst darrade. – Jag bryr mig om er! Och ni… Vet ni vad? Lev som ni vill då! I er slitna lilla lägenhet! Utan mig!
Hon rusade ut och slog igen dörren så hårt att väggarna nästan skakade.
Erik sjönk tungt ner på en stol.
– Förlåt. Jag trodde inte att hon skulle gå så långt.
Anna såg trött på honom.
– Vad trodde du att hon var kapabel till? Det är ju precis så här hon alltid gör. Hon manipulerar, bevakar och lägger sig i allt.
– Hon är min mamma.
– Och jag är din fru. Jag orkar inte längre vara den som alltid kommer i andra hand.
Samma kväll ringde Margareta. Erik stod länge med telefonen mot örat och sa nästan ingenting. Till slut drog han ett djupt andetag.
– Mamma, vi kommer inte att sälja lägenheten. Det är Annas beslut, och jag står bakom henne.
Från luren hördes ett gällt utbrott, ord som flög i väg utan sammanhang, och sedan ett skarpt pip när samtalet bröts.
Erik sänkte handen.
– Hon sa att jag inte längre är hennes son.
– Det säger hon varje gång hon inte får som hon vill.
– Jag vet. Men det gör ändå ont.
De följande dagarna blev märkligt stilla. Margareta ringde inte. Hon dök inte upp. Hon skickade inte ens några meddelanden. Anna började långsamt känna hur spänningen i kroppen släppte, men på den fjärde dagen ringde det återigen på dörren.
Utanför stod en okänd äldre kvinna med en dokumentportfölj.