Hon höll portföljen hårt mot bröstet och nickade kort.
– God dag. Jag kommer från överförmyndaren.
– Förlåt, från vad? – Anna stirrade på henne, övertygad om att hon måste ha hört fel.
– Det har kommit in en anmälan om att det i er bostad vistas en äldre person utan full beslutsförmåga, under förhållanden som kan vara olämpliga. Jag behöver göra en enkel kontroll av lägenheten.
– En äldre person utan beslutsförmåga? Här bor ingen sådan människa.
Kvinnan slog upp en mapp och läste innantill, sakligt och utan att höja rösten.
– Margareta Johansson, född 1960. Enligt uppgifterna är hon er svärmor.
Det kändes som om golvet försvann under Annas fötter.
– Hon bor inte här, sa hon långsamt. – Hon har en egen lägenhet, fem tunnelbanestationer härifrån.
– Jag förstår. Men när en anmälan har registrerats måste den kontrolleras. Får jag komma in?
Anna tvekade bara någon sekund innan hon släppte in henne. Kvinnan gick metodiskt genom hallen, vardagsrummet och köket, kastade blickar in i sovrummet, skrev några rader i sitt block och ställde ett par korta frågor.
– Boendemiljön ser helt normal ut, konstaterade hon till sist. – Men jag behöver ändå träffa Margareta Johansson.
– Jag har ju sagt att hon inte bor hos oss.
– Då undrar jag varför den här adressen har lämnats.
Just då hördes nyckeln i låset. Erik kom in, tog av sig jackan och stannade tvärt när han fick syn på den främmande kvinnan med papperen i handen.
– Vad är det som pågår?
Anna förklarade snabbt. Medan hon talade hårdnade hans ansikte.
– Är det min mamma som har skickat in en anmälan till er?
Tjänstemannen vek ihop sina dokument.
– Jag kan inte lämna ut vem som gjort anmälan, svarade hon undvikande. – Men om Margareta Johansson inte vistas här, och det inte finns något annat som ger anledning till åtgärd, kommer ärendet att avslutas. Jag ber om ursäkt för intrånget.
Så snart dörren stängts bakom henne ryckte Erik upp mobilen.
– Mamma? Vad är det här för vansinne? Överförmyndaren? På allvar? … Du vet inte? Mamma, nu räcker det. … Nej, jag kommer inte. Och du ska inte komma hit heller. Inte förrän du ber Anna om ursäkt.
Han avslutade samtalet och drog sedan Anna intill sig.
– Förlåt, sa han lågt. – Jag borde ha satt stopp för det här för länge sedan.
– Hon är din mamma, viskade Anna, nästan med samma ord som han själv tidigare hade använt.
– Ja. Men du är viktigare. Du är min familj. Den familj jag har valt.
En vecka senare låg ett brev från bostadsrättsföreningens styrelse i brevlådan.
Margareta hade lämnat in ett klagomål om att de skulle ha gjort en otillåten ombyggnad i lägenheten.
De fick boka tid med en kontrollant, visa upp planritningar och förklara att ingen vägg hade rivits, inga ledningar dragits om och ingen renovering pågick.
Kort därefter kom nästa slag. Skatteverket hörde av sig. Någon hade anonymt påstått att Anna hyrde ut bostaden svart och undanhöll skatt. Ännu fler telefonsamtal följde, ännu fler dokument, ännu fler förklaringar och kvitton.
– Hon kommer aldrig att sluta, sa Anna efter ytterligare ett besök från en kontrollinstans. – Hon tänker nöta ner oss tills vi inte orkar mer.
Erik stod tyst en stund. När han svarade var rösten oväntat kall.
– Om inte vi får henne att sluta först.
Han tog fram telefonen och letade upp ett nummer.
– Hej, moster Karin, det är Erik. … Ja, det var länge sedan. … Lyssna, jag behöver fråga dig en känslig sak. Minns du när du berättade om pappren på sommarstugan? Att mamma skrev över den på sig själv, trots att du och morbror Sune var med och betalade? … Precis. … Har du fortfarande funderat på att göra något åt det? … Jag förstår. … Ja, nu förstör hon våra liv också. Om du lämnar in en stämningsansökan ställer jag upp som vittne. Jag kan bekräfta att jag hört henne själv prata om hur det gick till. … Tack, moster Karin. Hör av dig så fort något händer.
Anna såg på honom som om hon inte riktigt kände igen mannen framför sig.
– Vad har du gjort?
– Det jag borde ha gjort för länge sedan. Mamma tog över sommarstugan som hon egentligen köpte tillsammans med min moster och morbror, hälften var. Hon utnyttjade deras förtroende och såg till att allt hamnade i hennes namn. Karin har velat driva saken juridiskt i flera år, men hon har inte vågat. Nu vågar hon.
– Men hon är fortfarande din mamma.
– Min mamma försöker driva ut oss ur vårt eget hem, svarade Erik. – Då får hon själv springa mellan jurister och domstol ett tag.
Margareta ringde snabbare än de hade väntat sig. Hon skrek, grät, hotade och anklagade honom för svek. Erik lät henne rasa färdigt. Sedan sa han bara:
– Mamma, det var du som startade det här kriget. Lämna oss i fred, så drar moster Karin tillbaka sin talan.
– Det där är utpressning!
– Nej. Det är följden av dina egna handlingar. Välj själv.
Tre dagar senare stod Margareta utanför deras dörr. Den här gången hade hon ingen nyckel; Erik hade redan bytt lås. Hon såg mindre ut än vanligt, blekare, tröttare, nästan gammal på riktigt.
– Får jag komma in?
De satte sig i vardagsrummet. Länge hördes ingenting annat än det svaga bruset från trafiken utanför.
Till slut drog Margareta efter andan.
– Jag tar tillbaka anmälningarna, sa hon. – Allihop. Och jag ska inte lägga mig i ert liv mer.
– Och ursäkten? frågade Erik.
Margareta vände blicken mot Anna. Där fanns ingen ånger, bara utmattning och en bitterhet som hon försökte hålla instängd.
– Förlåt, pressade hon fram.
Det lät inte som en uppriktig ursäkt. Men det var ett erkännande av nederlag.
– Moster Karin drar tillbaka stämningen, sa Erik. – Men om du börjar igen…
– Det gör jag inte, avbröt Margareta. – Jag tänker inte förlora sommarstugan. Det är det enda jag har kvar inför ålderdomen.
Hon reste sig och gick mot hallen. Vid ytterdörren stannade hon och såg sig om.
– Vet du, Erik, jag har alltid trott att jag uppfostrade en vek pojke. Tydligen hade jag fel. Du är mer lik din morfar än jag velat erkänna. Han kunde också bita ifrån när någon trängde in honom i ett hörn.
Dörren stängdes tyst bakom henne.