— Därför att Maria försöker få honom att lämna in ett genkäromål, svarade Magnus. — Hon vill att Karl ska skrivas hos sin far. Hon har fått för sig att pojken behöver en ”riktig” familj omkring sig, med farföräldrar och allt, inte en ensamstående mamma i en hyreslägenhet.
Evas fingrar slöt sig hårt mot handflatan.
— Det kommer han aldrig att lyckas med.
— Det kan han, om han får rätten att tro att han kan erbjuda bättre förhållanden. Och Maria är beredd att vittna till hans fördel. Vi båda skulle kunna göra det, om jag gick med på det. Men det gör jag inte.
Eva sänkte blicken.
— Tack, sa hon lågt.
Magnus reste sig långsamt.
— Tacka inte mig. Jag har varit tyst i fyrtio år när jag borde ha sagt ifrån. Jag vill inte att mitt barnbarn ska växa upp och bli lika svag som sin farfar. Eller lika hård och kontrollerande som sin far.
Förhandlingen om bodelningen hölls i mitten av oktober. Vid det laget hade Eva samlat ihop en tjock bunt handlingar: utdrag som visade Eriks skulder, dokument kring försäljningen av sommarstugan, grannarnas vittnesmål om bråket och ett utlåtande från skolpsykologen.
Erik kom dit tillsammans med sin mamma och sin advokat. Han hade gått ner i vikt och såg trött ut, nästan urholkad.
Strax innan de skulle gå in vände han sig till Eva.
— Vi kan fortfarande göra upp, sa han. — Du får behålla alla möbler, bilen också. Och jag kommer inte att bestrida att Karl bor hos dig.
— Vad vill du ha i gengäld? frågade Eva.
— Du tar över hälften av skulderna. Och så släpper du allt som rör sommarstugan.
Evas advokat, en ung kvinna med skarp blick och snabb röst, skakade genast på huvudet.
— Min klient tänker inte ta ansvar för lån hon inte har orsakat. När det gäller sommarstugan kommer den saken att prövas separat. Där finns dessutom misstanke om brott, eftersom en underskrift verkar ha förfalskats.
Maria drog ihop munnen till ett smalt streck.
— Erik, jag sa ju att det inte går att resonera med henne. Hon har alltid bara tänkt på pengar.
Eva vände sig mot sin före detta svärmor.
— På pengar? I tio år gick hela min lön till familjen. Jag köpte presenter till er vid varje högtid. Jag följde med er till läkare när ni blev sjuka. Och ändå är det jag som är girig?
Förhandlingen drog ut i tre timmar. Rätten delade tillgångarna enligt lagen och ogiltigförklarade försäljningen av sommarstugan, eftersom den hade skett med en förfalskad namnteckning. Frågan om att inleda en brottsutredning kring urkundsförfalskningen avskildes och skulle hanteras i ett eget förfarande.
När domstolen tog ställning till var Karl skulle bo vägdes flera saker in: psykologens utlåtande, skolans omdöme och det faktum att Erik hade obetalda lån samt en dokumenterad ordningsstörning bakom sig. Beslutet blev att Karl skulle fortsätta bo hos sin mamma. För Erik fastställdes bestämda tider för umgänge.
Skolans nyårsföreställning fyllde hela aulan. Varenda stol var upptagen, och längst bak stod föräldrar längs väggarna med mobilerna redo. Karl hade fått en roll i en liten scen där han spelade Vintern. Eva satt på tredje raden. Två platser bort satt Erik. De hade inte planerat det; det hade bara blivit så.
När applåderna tystnat och barnen rusat iväg för att byta om, kom Erik fram till henne.
— Hej, sa han försiktigt. — Han var bra, eller hur?
— Väldigt bra, svarade Eva och nickade. — Kommer du och träffar honom i helgen?
Erik såg nästan överraskad ut.
— Om det går. Jag har köpt en present till honom. Jag skulle gärna vilja ge den själv.
— Det går bra, sa Eva. — Han saknar dig.
De blev stående bredvid varandra mitt i sorlet från andra föräldrar och barn. De var inte längre makar. Inte heller fiender. Men vänner var de inte ännu.
Efter en stund harklade sig Erik.
— Jag har börjat gå hos psykolog, sa han. — Och på möten för spelberoende. Jag har inte spelat på fyra månader.
Eva såg på honom. Den här gången fanns ingen bitter triumf i henne.
— Det gläder mig, sa hon ärligt.
— Jag vill be om ursäkt. För allt. Särskilt för det jag sa i köket den där dagen.
— Tack, svarade hon. — Men på ett märkligt sätt är jag nästan tacksam för just den meningen. Den blev droppen som fick mig att äntligen bestämma mig.
Erik log svagt, med sorg i ansiktet.
— Det verkar som om mamma hade rätt på ett sätt. Jag hörde hemma hos henne. Jag blev nog aldrig riktigt vuxen.
Då fick Eva syn på Karl, som kom springande mot dem. Han var uppspelt efter föreställningen, kinderna röda och ansiktet fullt av glitter.
— Pappa! Mamma! Såg ni hur bra jag var?
Båda hukade sig samtidigt för att omfamna honom. Över Karls huvud möttes deras blickar för ett ögonblick. I Eriks ögon fanns ånger över det som varit, men också något annat: en försiktig förhoppning om att kunna bli bättre framöver, både för sin sons skull och för sin egen.
Eva visste att hon aldrig skulle gå tillbaka till sin före detta man. Men för första gången på länge fylldes hon inte av vrede eller besvikelse. I stället kände hon ett lugn, en stadig visshet om att hon hade gjort rätt. Var och en av dem hade till slut hamnat där de skulle vara. Och kanske var just det början på ett nytt och friskare kapitel för dem alla.