— Det blir tingsrätten som får avgöra den saken, svarade Eva och behöll lugnet.
Erik höjde rösten, som om volymen i sig kunde göra honom mer övertygande.
— Tingsrätten kommer att låta min son bo kvar hos mig. Jag har fast och hög inkomst, och lägenheten är min egen. Vad har du att komma med? En hyrd liten etta och en lön som är en tredjedel av min!
Eva drog långsamt upp några papper ur väskan.
— Jag har också handlingar. Kontoutdrag och uppgifter om dina kreditkortsskulder. Sammanlagt ungefär hundrafemtiotusen kronor. Och jag undrar fortfarande vart pengarna från försäljningen av sommarstugan tog vägen, eftersom de aldrig gick in i projektet.
Eriks ansikte vred sig av ilska.
— Har du snokat i min ekonomi? Det där är olagligt!
— Ungefär lika olagligt som att förfalska min namnteckning när fastigheten såldes.
Fröken Anna såg besvärat från Eva till Erik och tillbaka igen. Till slut harklade hon sig.
— Lyssna på mig nu. Era ekonomiska och juridiska konflikter måste hanteras av rätt instanser. Det vi talar om här är Karl. Det är han som far illa av er konflikt.
— Hon vänder min son emot mig, sade Erik genast. — I går vägrade han följa med mig på bio!
— Därför att du har lovat honom det i tre veckor och ställt in i sista stund varje gång, svarade Eva skarpt. — Till slut orkade han inte bli besviken mer.
Anna lyfte handen.
— Nu räcker det. Jag vill att skolkuratorn kommer in. Karl pratade med henne i går, och det är viktigt att vi hör en professionell bedömning.
Kuratorn var en ung kvinna med varma ögon. Hon talade stillsamt, men det fanns en tydlighet i hennes röst som fick båda föräldrarna att tystna.
— Karl är under stark press. Han lägger skulden för era problem på sig själv och är rädd för att förlora sin pappa.
— Där hör du! sade Erik och kastade en triumferande blick mot Eva.
Kuratorn vände sig direkt till honom.
— Han berättade också om ert senaste gräl. Om hur du kallade hans mamma för tjuv och hotade med att ta allt ifrån henne, inklusive Karl.
Erik blev röd i ansiktet.
— Det där är lögn! Hon har matat honom med det!
— Barn hittar sällan på sådana detaljer, invände kuratorn. — Särskilt inte uttryck som de knappt själva förstår. Karl frågade mig vad det betyder att ”stämma någon på ett barn”, och om en förälder verkligen kan förbjuda den andra att träffa sin son.
Anna suckade tungt.
— Erik, Eva, ni älskar båda er son. Det tvivlar jag inte på. Men just nu skadar ert agerande honom. Om ni inte kan lösa era vuxenfrågor fredligt, måste ni åtminstone hålla dem borta från Karl.
Kuratorn nickade.
— Vi kommer att fortsätta följa hur Karl mår. Om det blir nödvändigt kan jag lämna ett utlåtande till socialtjänsten eller till tingsrätten.
För ett ögonblick gled en skugga av oro över Eriks ansikte.
När Eva och Karl hade flyttat in i den nya lägenheten blev den första veckan oväntat stillsam. Erik träffade sin son två gånger. De promenerade i parken och gick sedan till ett kafé. Men tisdagen därpå dök han upp i trapphuset, berusad och högljudd.
— Öppna! vrålade han och slog med knytnäven mot dörren. — Jag har rätt att träffa min son!
Karl stod i hallen och tryckte sig skräckslaget mot Eva.
— Pappa, gå härifrån, snälla! ropade pojken. — Du beter dig konstigt!
— Det är din mammas fel! fortsatte Erik att skrika utanför. — Det är hon som har förstört vår familj!
Grannen mitt emot öppnade sin dörr på glänt.
— Jag har ringt polisen, sade han lågt. — Oroa er inte.
När patrullen kom fördes Erik till stationen för störande av allmän ordning. Dagen efter ringde han Eva.
— Det här ska du få ångra. Jag svär, jag ska ta Karl ifrån dig.
Eva svarade inte. I stället tryckte hon på inspelning.
Magnus kom hem till henne utan att först ringa. Eva hade aldrig sett honom sådan förut: samlad, allvarlig och märkbart beslutsam.
— Jag måste berätta något, sade han och avböjde teet hon erbjöd. — Det handlar om pengarna från sommarstugan.
De satte sig i köket i den nya lägenheten. Karl var inne på sitt rum med hörlurar på och helt uppslukad av ett onlinespel.
Magnus stirrade ut genom fönstret när han började tala.
— Erik spelade bort dem. Han har hållit på länge. Först var det sportspel, sedan blev det nätkasinon. Skulderna finns inte bara på kreditkorten.
Eva blev sittande tyst. Hon hade anat mycket, men inte det här.
— Jag fick reda på det av en slump, fortsatte Magnus. — Jag såg honom utanför ett spelombud. Han svor på att det var första och sista gången, att han bara försökte vinna tillbaka det han redan hade förlorat. Han skakade på huvudet. — Jag trodde honom. Jag lånade honom pengar så att han åtminstone skulle kunna betala av en del av lånen. Sedan spelade han bort även dem.
Eva såg på honom länge innan hon till slut fick fram frågan:
— Varför berättar du det här för mig?