— Så det är skilsmässa du vill ha? Då kan vi lika gärna börja med att prata om hur egendomen ska delas, sade hustrun lugnt.
Erik hade inte föreställt sig ett sådant svar. Han blev stående mitt på köksgolvet med bilnycklarna kvar i handen och stirrade på Anna, som om hon hade hoppat över den scen han räknat med: tårar, anklagelser, vädjanden och försök att få honom att stanna.
Utanför det öppna fönstret dånade juligatan av värme och ljud. Någon körde gräsklippare på gården, luften dallrade ovanför den heta asfalten och från huset bredvid hördes ihärdiga renoveringsljud. I lägenheten låg doften av stekt kött och färska gurkor kvar. Anna hade precis blivit klar med middagen när hennes man meddelade att han ville skiljas.
Han hade sagt det nästan i förbifarten, inklämt mellan två helt vardagliga meningar. Först hade han frågat om bilverkstaden hade ringt. Sedan hade han förklarat att han inte längre såg någon mening med att fortsätta deras äktenskap.
— Förstod du över huvud taget vad jag sa? frågade Erik.
— Alldeles utmärkt.
Anna stängde av köksfläkten och satte sig mitt emot honom. Hon bar en tunn hemmaklänning, och håret var uppsatt i nacken. Ansiktet var fortfarande samlat, men pekfingret gled några gånger längs bordskanten, som om hon redan i tankarna ordnade nästa steg i rätt följd.
— Varför börjar du då prata om egendom? undrade Erik. — Jag trodde att vi först skulle prata om oss.
— Oss har du redan diskuterat färdigt utan mig. Nu återstår bara att reda ut vem som lämnar det här äktenskapet med vad.
Han lade ifrån sig nycklarna på bordet.
— Jag tänker inte starta något krig.
— Bra. Det tänker inte jag heller. Krig blir det när någon försöker ta sådant som tillhör någon annan. Får var och en det som är rättmätigt hans eller hennes, är vi snart klara.
Erik vände blicken mot fönstret. Det irriterade honom att samtalet inte följde den ordning han hade förberett sig på. Under de senaste två veckorna hade han kommit hem sent, svarat kortfattat och flera gånger demonstrativt sovit i vardagsrummet. Anna hade förstått vart allt var på väg, men hon hade inte ställt några frågor. Hon hade aldrig sprungit efter någon som ville gå. För henne var det viktigare att få veta hur långt han redan hade hunnit i sina planer.
Efter en stunds tystnad sade Erik:
— Lägenheten stannar hos mig. Det är det mest logiska.
Anna lutade huvudet en aning åt sidan.
— Varför det?
— För att jag inte tänker flytta. Det är smidigt för mig att ta mig till jobbet härifrån. Du kan bo i din mammas lägenhet ett tag, tills du har bestämt vad du ska göra sedan.
Hon betraktade honom i några sekunder. Därefter drog hon ut lådan i köksbordet och tog fram en tunn blå mapp.
— Har du redan bestämt vart jag ska skickas?
— Inte skickas. Jag föreslår bara en normal lösning.
— Normal för vem?
— För oss båda.
Anna lade ett registerutdrag framför honom.
— Lägenheten köpte jag två år innan vi gifte oss. Det finns en enda ägare: Anna Johansson. Ditt namn står inte i handlingarna.
Erik sneglade inte ens på papperet.
— Jag har bott här i sju år.
— Att bo någonstans och att äga det är inte samma sak.
— Jag har lagt pengar på renoveringen.
— En ytskiktsrenovering gör dig inte till delägare. Dessutom betalades större delen av arbetet innan äktenskapet registrerades. Jag har kvar både avtal och kvitton.
Först då drog han till sig utdraget. Han lät blicken löpa över de första raderna, fastän han mycket väl kände till innehållet sedan tidigare.
— Har du samlat ihop allt det här länge?
— Förnuftiga människor sparar alltid papper som rör egendom.
— Så du har alltså förberett dig för skilsmässa?
— Nej. Jag har förberett mig på att inte bli av med min lägenhet om du en dag skulle få för dig att sju års boende ger dig rätt att bestämma över den.
Färgen steg i Eriks ansikte. Han sköt ifrån sig registerutdraget och gick bort till kylskåpet, men öppnade det inte.
— Okej. Då är lägenheten klar. Då säljer vi sommarhuset och delar på pengarna.
— Vilket sommarhus menar du?
— Börja inte. Huset i Älmhult.
— Huset i Älmhult tillhör min mamma.
— Vi har åkt dit i alla år. Vi har lagt ner tid och krafter där.
— Du har bytt pumpen två gånger och lagat grinden en gång. Det gjorde dig inte till ägare.
Erik vände sig hastigt om.
— Försöker du få det att låta som om jag bara har kommit hit och levt på allt som redan fanns?
— Nej. Det är du som försöker räkna in egendom i bodelningen som aldrig har tillhört dig.
Han gick tillbaka till bordet och satte sig. Den självsäkerhet han nyss hade burit på började falla sönder, men att backa tänkte han inte göra.
— Då tar vi bilen.
— Bilen köptes under äktenskapet. Den måste faktiskt tas med.
— Den står på mig.
— Registreringen av en bil avgör inte äganderätten till det som har införskaffats gemensamt.
— Det är jag som använder den.
— Just därför kan du behålla den, om du betalar mig hälften av marknadsvärdet.
Erik skrattade kort och hårt.
— Har du redan hunnit räkna ut värdet också?
— Jag beställde en värdering förra veckan.
Då blev han tyst.
Anna såg på sin man utan någon känsla av seger. Hon njöt inte av stunden. Sju års äktenskap förvandlades inte till tomrum bara för att den ena parten bestämde sig för att gå. De hade rest till havet tillsammans, tagit hand om hennes mamma efter operationen, firat nyår i en bil som stannat ute på vägen och skrattat åt samma fåniga reklamfilmer. Men fina minnen innebar inte att hon var skyldig att göra sig bekväm att köra över i en skilsmässa.
Hon hade inte börjat förbereda sig först efter hans besked den här kvällen. Redan en månad tidigare hade Erik lämnat en meddelandetråd med en mäklare öppen på hemmadatorn. Han hade frågat om det gick att sälja en lägenhet snabbt om hustrun inte gav sitt samtycke, och han hade velat veta vad liknande bostäder i deras område kunde vara värda.
Anna hade inte dragit några slutsatser högt den gången. Hon fotograferade skärmen, gick igenom handlingarna, beställde utdrag och samlade in uppgifter om bilen och deras gemensamma sparande. Några dagar senare upptäckte hon dessutom att hennes man hade tagit ut en del pengar.