Det handlade om det gemensamma kontot. Beloppet var tillräckligt stort för att märkas, men inte så enormt att Erik på allvar kunde ha trott att uttaget skulle försvinna obemärkt.
Anna lät bli att ställa honom mot väggen. I stället flyttade hon över den del av de kvarvarande pengarna som tillhörde henne till ett eget konto, sparade kontoutdraget och väntade på att Erik själv skulle ta upp saken.
— Vad mer har du hunnit värdera? frågade han till slut.
— Allt som kan bli aktuellt vid en bodelning.
— Vi äger inte så mycket.
— Det finns bilen, sparpengarna och sådant som köpts under äktenskapet. Vitvaror och prylar bryr jag mig inte om. Du kan ta tv:n, kaffemaskinen, spelkonsolen och den där dyra grillen som du använt tre gånger.
— Vad generöst av dig.
— Det handlar inte om generositet. Det handlar om att vara praktisk. Att bråka om hushållssaker i domstol kostar mer än att köpa nytt.
Erik lutade armbågarna mot bordsskivan.
— Så du har redan bestämt att vi ska dra det här till domstol?
— Vi har inga minderåriga barn, men vi har egendom som köpts och sparats ihop under äktenskapet. Om vi kan komma överens och skriva ett avtal går skilsmässan att hantera med en gemensam ansökan utan större dramatik. Men om du tänker börja tvista om bilen, pengarna eller min lägenhet, då får bodelningen avgöras formellt.
— Du låter som en jurist.
— Nej. Jag låter som någon som kan läsa papper ordentligt.
Något förändrades i Eriks ansikte. Den sårade maken han nyss försökt spela försvann, och för första gången såg hon hur han började räkna.
— Vilka sparpengar pratar du om? frågade han.
— De där ett större belopp försvann i torsdags.
Hans fingrar, som nyss rört sig rastlöst över bordet, blev stilla.
— Jag tog dem för att klara den första tiden.
— Vems första tid?
— Min.
— Och därför tyckte du att hälften av våra gemensamma pengar plötsligt var helt och hållet dina?
— Jag hade tänkt betala tillbaka.
— När då?
— När bilen var såld.
— Så bilen tänkte du också sälja utan att prata med mig?
— Den står på mig.
Anna tog fram ännu ett papper ur mappen.
— Annonsen lades ut för tre dagar sedan. Bilderna är tagna utanför din väns kontor. Priset ligger under marknadsvärdet. Och du har lovat köparen att affären ska kunna göras klar inom en vecka.
Erik ryckte åt sig arket. Han behövde bara kasta en blick på det för att känna igen utskriften av sin egen annons.
— Har du börjat bevaka mig?
— Nej. Du använde ett telefonnummer jag känner igen och lade ut annonsen på en öppen säljsida. Det tog mindre än en minut att hitta den.
Han sjönk tillbaka mot stolsryggen. Nu gick det inte längre att styra samtalet mot att Anna överreagerade, misstolkade eller var för känslosam.
— Jag ville göra det här lugnt, sade Erik.
— Lugnt för dig betydde alltså att du skulle sälja bilen, plocka pengar från kontot, behålla min bostad och skicka mig hem till mamma?
— Jag har aldrig sagt att jag tänkte ta lägenheten med våld.
— Du frågade en mäklare hur man kunde sälja den utan mitt samtycke.
Eriks ansikte skiftade tvärt.
— Har du läst mina meddelanden?
— De låg öppna på vår gemensamma dator.
— Det där är privat.
— Försök att bestämma över min egendom slutar vara privat i samma ögonblick som du gör det.
Han reste sig och började gå mellan fönstret och dörren. Han gestikulerade inte, höjde inte rösten, for inte omkring i panik. Erik var inte dum. Han förstod mycket väl att ett enda slarvigt ord kunde göra hans situation sämre.
— Okej, sade han till slut. Jag tänkte faktiskt att jag efter sju års äktenskap åtminstone borde ha rätt till någon form av ersättning.
— Ersättning för vad?
— För allt jag har lagt in i hemmet. Jag har köpt saker. Jag har renoverat. Jag har hjälpt din mamma.
— Jag har också lagt ner tid och pengar på vårt liv. Jag har lagat mat, ordnat resor, hållit koll på papper, hjälpt din pappa efter olyckan och kört honom till behandlingar i flera månader. Vill du att vi ska börja fakturera varandra för äktenskapet?
— Vrid inte till det.
— Då får du formulera exakt vad du kräver.
Erik blev tyst. Något exakt krav hade han inte. Han hade räknat med att Anna skulle bli förvirrad, rädd att förlora honom, eller åtminstone angelägen om att allt skulle ske utan bråk. I hans huvud hade det räckt att han var den som först uttalade ordet skilsmässa. Då skulle hon hamna i underläge.
Men Anna bad honom inte förklara varför. Hon frågade inte om det fanns någon annan kvinna. Hon krävde inte att få veta vilket datum han slutat älska henne. Hon flyttade samtalet direkt till det område där han inte längre hade övertaget: handlingar, siffror och konkreta fakta.
— Finns det någon annan? frågade Anna.
Han blev genast vaksam.
— Spelar det någon roll nu?
— Inte för bodelningen. Men för tidslinjen gör det det.
— Jag är inte skyldig att redovisa mitt privatliv.
— Nej. Men om du inte säger något kommer jag utgå från att du bestämt dig för länge sedan och haft gott om tid att förbereda dig.
Erik satte sig igen.
— Det finns en kvinna, sade han. Vi träffades i vintras. Det var inget allvarligt förrän nyligen.
— Vet hon att lägenheten är min?
Han lyfte blicken mot Anna.
— Vad har det med saken att göra?
— Då vet hon inte.
— Jag har inte suttit och gått igenom juridiska dokument med henne.
— Men du har sagt att du ska bo kvar här efter skilsmässan.
Erik svarade inte.
Anna nickade långsamt, som om hon just fått den sista biten i uträkningen bekräftad.
— Nu förstår jag varför du behövde hitta på en rätt till min lägenhet.
— Jag har inte hittat på någonting.
— Du har redan lovat henne ett hem som inte är ditt.
— Dra inte in Maria i det här.
— Jag drar inte in henne. Det gjorde du själv när du började bygga planer på min egendom.
Han rynkade pannan.
— Hur vet du vad hon heter?
— Mäklaren gratulerade dig i meddelandena till ditt kommande liv tillsammans med Maria. Du har valt en väldigt pratsam mäklare.
Erik drog handen över ansiktet.
— Så du visste allt och sa ingenting?
— Jag väntade för att se hur långt du var beredd att gå.
— Du testade mig?
— Nej. Jag gav dig chansen att stanna upp av egen vilja.
— Och vilken slutsats drog du?