— Att du inte stannade.
I samma ögonblick skar dörrklockans signal genom tystnaden. Erik vände huvudet mot hallen och såg på Anna med en misstänksam rynka mellan ögonbrynen.
— Väntar du besök?
— Nej.
När dörren öppnades stod Maria utanför. Hon var någonstans kring trettiofem, klädd i en ljus linnekostym, med en stor väska hängande över axeln. Det syntes att hon hade haft bråttom. Små svettdroppar glänste vid tinningarna och vinden hade slitit loss flera hårslingor ur frisyren.
— Hej, sa hon till Anna, men blicken gled genast vidare till Erik. — Varför svarar du inte i telefon? Vi skulle ju träffas hos mäklaren.
Färgen försvann ur Eriks ansikte.
Anna tog ett steg åt sidan och gjorde plats i hallen.
— Kom in. Vi var precis inne på ämnet bostäder.
— Anna, låt bli, mumlade Erik.
Maria stannade vid öppningen mot köket.
— Vad är det som händer?
— Erik har just berättat att han vill skiljas, svarade Anna lugnt. — I samma veva föreslog han att han skulle behålla min lägenhet, den jag ägde redan innan vi gifte oss.
Maria vände sig långsamt mot honom.
— Din lägenhet?
— Den tillhör Anna, förtydligade Anna själv, utan att höja rösten. — Den köptes före äktenskapet. Erik har ingen ägarandel i den.
Marias ansikte förändrades. Hon började inte skrika, slog inte ut med armarna och gjorde ingen dramatisk scen. Hon ställde bara ned väskan på hallbänken och frågade med låg röst:
— Du sa att lägenheten var er gemensamma. Och att den skulle bli din efter skilsmässan.
— Jag hade tänkt ordna allt, sa Erik.
— Hur då?
— Maria, vi behöver inte ta det här här.
— Jo, det är precis här vi ska ta det. I dag skulle vi prata om att sälja min etta, eftersom du försäkrade mig om att vi hade någonstans att bo.
Anna såg skarpt på henne. Plötsligt föll ännu en bit på plats. Det var därför Erik hade så bråttom. Maria hade varit på väg att göra sig av med sin egen bostad och lägga pengarna i något gemensamt, byggt helt på hans löften.
— Sälj inte din lägenhet, sa Anna.
Erik ryckte till.
— Ingen har frågat dig.
— Hon står i min lägenhet och håller på att fatta ett beslut utifrån lögner du har serverat henne. Då har jag all rätt att klargöra vad som faktiskt gäller.
Maria tog upp sin mobil.
— Du skrev att ni efter skilsmässan skulle skriva ett avtal där Anna fick sommarstugan och du behöll lägenheten.
— Sommarstugan ägs av min mamma, sa Anna.
Maria slöt ögonen ett par sekunder. Sedan öppnade hon meddelandetråden och bläddrade snabbt igenom konversationen.
— Och bilen?
— Den är giftorättsgods. Erik har lagt ut en annons och tänkte sälja den under marknadspris utan mitt godkännande.
— Pengarna på kontot? frågade Maria, den här gången riktat direkt till honom.
Anna såg på sin man.
— Så du berättade om dem också.
Maria stoppade undan telefonen.
— Han sa att det var hans privata sparande.
— En del av beloppet var gemensamt. Det har han redan tagit ut.
Erik tog ett steg närmare dem.
— Nu räcker det. Ni drar ihop allt till en enda röra. Ja, jag har inte hanterat det perfekt. Jag ville avsluta ett kapitel snabbt och börja på nästa. Det blev fel. Men det är inget brott.
— Nej, instämde Anna. — Inte än. Men att försöka sälja gemensam egendom, föra över gemensamma pengar till sig själv och samtidigt få en annan kvinna att göra sig av med sin bostad är en rätt talande kombination av val.
Maria lyfte upp sin väska igen.
— Jag åker ingenstans med dig.
— Maria, fatta inga beslut när du är upprörd.
Hon gav honom en blick som fick honom att tystna mitt i andetaget.
— Det här är inte ett känsloutbrott. Jag behåller min etta, jag avbokar mötet med mäklaren och jag tänker inte längre vara en del av dina upplägg.
— Det är inget upplägg.
— Varför ändras då sanningen varje gång någon ställer en följdfråga?
Hon vände sig mot Anna.
— Förlåt att jag kom hit. Jag visste inte.
— Det tror jag på.
— Hur länge har du känt till oss?
— Tillräckligt länge för att kunna vara förberedd inför det här samtalet.
Maria nickade kort och gick mot dörren. Erik gjorde en rörelse för att följa efter, men Annas röst hejdade honom innan han hann ut i hallen.
— Låt henne gå.
— Du bestämmer inte över mig.
— Då får du springa efter henne. Men lämna nycklarna först.
Han vände sig om.
— Vilka nycklar?
— Till min lägenhet.
— Jag bor här.
— Så länge vi fortfarande är gifta kan du hämta dina personliga saker i lugn och ro. Men i dag har du själv sagt att du tänker bilda en ny familj, du har försökt förfoga över min bostad och du har tagit pengar som inte bara var dina. När du flyttar ut tänker jag inte låta dig ha fri tillgång hit.
— Kör du ut mig?
— Jag föreslår en rimlig ordning. Du packar det du behöver i kväll och sover hos en vän eller tar in på hotell. Resten hämtar du på en tid vi kommer överens om. Nycklarna lämnar du tillbaka. Därefter byter jag låscylinder.
— Bara så där?
— Ja. Man köper en ny cylinder, tar bort den gamla och sätter dit den nya. Inga sagor, inga uppträdanden.
Erik drog på munnen, men skrattet blev kort och hårt.
— Du har räknat ut allt.
— Nej. Jag har bara förstått att en person som i sina planer säljer någon annans lägenhet också kan få för sig att nycklarna hör till honom.
— Jag är skriven här.
— Att vara folkbokförd på en adress gör dig inte till ägare. Och dessutom är du inte permanent folkbokförd här. Din adress står fortfarande hos din pappa.
Han svarade inte. Det fanns inga bekväma öppningar kvar att ta till, och Anna hade lämnat honom utan genvägar.
Erik gick in i sovrummet. Efter en stund hördes garderobsdörrar öppnas och galgar skrapa mot stången. Han började lägga kläder i en resväska utan stora gester eller högljudda protester. Tydligen hade han insett att varken hot, anklagelser eller press skulle förändra något den här gången.
Under tiden öppnade Anna bankappen och tog fram ett kontoutdrag från det gemensamma kontot. Därefter skrev hon ett meddelande till honom med tydliga villkor: hälften av de uttagna pengarna skulle återföras, annonsen om bilen skulle tas bort, en oberoende värdering skulle beställas och ett avtal om bodelning av gemensam egendom skulle upprättas. Varken lägenheten eller sommarstugan fanns med på listan.
Efter en stund kom Erik tillbaka med två väskor i händerna.
— Jag håller inte med om värderingen av bilen.