— Då tar vi in en värdering till.
— Och om de kommer fram till olika belopp?
— Då använder vi ett genomsnitt. Eller så säljer vi bilen till marknadspris och delar på pengarna.
— Jag behöver bilen.
— I så fall köper du ut min del.
— Det kan jag inte göra på en gång.
— Då skriver vi in en tidsfrist i bodelningsavtalet.
Erik stirrade på henne, nästan som om hon hade sagt något fullständigt obegripligt.
— Du försöker inte ens rädda vårt äktenskap.
Anna mötte hans blick utan att höja rösten.
— Det går att försöka rädda en relation. Det går däremot inte att rädda ditt försök att flytta in med din älskarinna i min lägenhet.
Hans fingrar hårdnade runt väskornas handtag.
— Det har varit dåligt mellan oss länge.
— Kanske det. Men tydligen inte så dåligt att du slutade använda min bostad, våra gemensamma pengar och bilen.
— Du får allt att handla om saker.
— För att du redan har tagit känslorna ur äktenskapet. Då är det bara tillgångarna kvar.
Han ställde ifrån sig nycklarna på hallbyrån med en kort, hård rörelse.
— Jag hämtar resten i helgen.
— På lördag. Mellan elva och två. Då är jag hemma.
— Är du rädd att jag ska stjäla tv:n?
— Tv:n får du gärna ta. Jag vill bara se vad det är du bär ut.
Erik öppnade dörren men blev stående på tröskeln.
— Du måste väl ändå ha förstått att jag kunde lämna dig.
— Ja, det förstod jag.
— Och det spelar ingen roll för dig?
Anna såg på honom utan hat, men också utan den gamla mjukheten.
— Det spelar roll att sju år slutar så här. Men det är inte ett skäl att låta dig ta sådant som inte är ditt.
Han gick utan att säga hej då.
När dörren hade slagit igen stod Anna kvar en stund i hallen. Sedan tog hon bort den gamla låscylindern, och dagen därpå köpte hon en ny. Redan samma kväll gick ytterdörren bara att öppna med en helt annan uppsättning nycklar.
På lördagen kom Erik exakt på utsatt tid. Med sig hade han sin far, en stillsam man som sällan sade mer än nödvändigt. Anna hade inget emot att någon bevittnade hämtningen. Tvärtom. Hon hade redan samlat Eriks saker i ett rum och lagt den elektronik hon gått med på att lämna ifrån sig för sig själv.
Erik rörde sig genom lägenheten med sammanbiten min. Han drog ut lådor, gick igenom hyllor, plockade ner papper, böcker, verktyg och vinterkläder. Han rörde inget som inte tillhörde honom. Så pass klok var han ändå att han begrep att varje försök att ta med sig något annat bara skulle göra Annas läge starkare.
När de skulle gå stannade hans far till i hallen.
— Jag sade åt honom att inte hasta med försäljningar och löften, sade han lågt. Men han lyssnade inte.
— Nu får han lyssna på handlingarna i stället.
Mannen nickade långsamt.
— Ni gör rätt.
Erik hörde orden och gav sin far en mörk blick, men han invände inte.
En vecka senare förde han tillbaka hälften av det uttagna beloppet. Annonsen om bilen hade redan försvunnit samma kväll som Maria lämnade lägenheten. Senare fick Anna veta att förhållandet mellan Erik och Maria hade tagit slut för gott. Maria behöll sin etta och skickade till och med ett kort meddelande till Anna, där hon tackade för att hon hade fått veta sanningen.
Anna svarade inte utförligt. Hon hade ingen lust att bli indragen i någon annans privata uppgörelse. Det räckte för henne att en annan kvinna inte hade förlorat sitt hem på grund av Eriks löften.
Bodelningen ordnades med hjälp av en jurist. Bilen blev kvar hos Erik, men i avtalet stod det tydligt att han skulle betala ersättning till Anna inom en bestämd tid. De gemensamma besparingarna delades med hänsyn till den summa som redan hade tagits ut. Möbler och hushållsapparater fördelades utan större diskussioner.
Ansökan om skilsmässa lämnade de in tillsammans. De hade inga minderåriga barn, och alla ekonomiska frågor var då redan lösta genom frivilliga överenskommelser.
I korridoren var luften kvav. Genom de öppna fönstren kom doften av lindblom in, blandad med ljudet från bussarna utanför. Erik satt bredvid henne och vred nummerlappen mellan fingrarna.
— Du fick som du ville till slut, sade han.
— Vad menar du med det?
— Lägenheten blev kvar hos dig, du får pengar för bilen, du förlorade ingenting.
Anna vände sig mot honom.
— Jag förlorade sju års äktenskap. Jag valde bara att inte lägga till lägenheten och sparpengarna på samma lista.
Han sänkte blicken.
— Maria sade ungefär samma sak.
— Då kan hon tydligen också räkna.
En månad senare var äktenskapet upplöst. Erik betalade ersättningen för bilen tidigare än avtalat. Kanske ville han bara få slut på allt så fort som möjligt. Kanske hade han förstått att han inte skulle vinna något på att dra ut på processen.
Anna sålde inte lägenheten. Hon gjorde inte heller någon demonstrativ nystart med nya möbler, ny frisyr och stora inlägg om frihet. Hon fortsatte bara att bo i sitt hem. På sommaren åkte hon till sin mamma i Älmhult, hjälpte till att plocka bär, arbetade, träffade vänner och vande sig långsamt vid att ingen längre lade nycklarna på hallbordet sent om kvällarna.
Ibland tänkte hon tillbaka på det första samtalet. Inte på ögonblicket då Erik uttalade ordet skilsmässa, utan på hans ansikte när hon frågade om bodelningen. Han hade väntat sig en kvinna som kunde ställas inför fullbordat faktum. I stället hade han mött någon som redan hade kontrollerat dokumenten, gått igenom tillgångarna och förberett sig på att skydda det som var hennes.
Anna betraktade sig inte som kall. Kalla människor känner ingenting. Hon kände mer än tillräckligt: sorg, besvikelse, ilska, trötthet. Skillnaden var bara att ingen av de känslorna fick rätt att bestämma över hennes bostad, hennes pengar eller hennes framtid.
När bekanta försiktigt frågade om det var svårt efter skilsmässan svarade hon ärligt:
— Det svåra var att förstå att min man planerade att gå, samtidigt som han räknade på min egendom. Själva skilsmässan var enklare. Där fanns det åtminstone papper att följa.
Hon berättade inte om Maria, mäklaren eller bilannonsen. Inte för att hon ville skydda sin före detta man. Den tiden var förbi. Hon gjorde det bara därför att den historien inte längre fick styra hennes liv.
Erik hade velat avsluta äktenskapet på sina egna villkor: ta pengarna, behålla bilen, flytta in i sin frus lägenhet och ta med sig en annan kvinna dit. Planen hade verkat bekväm och genomförbar.
Ända tills Anna kom med i beräkningen.
Av någon anledning hade han inte räknat med henne.
Det blev hans största misstag.