— Packa ihop dina pinaler, lilla barnhemsflicka. Och se till att vara klar före lunch. Efter din barnhemsatmosfär måste vi ändå beställa städning.
Min svärmor Margaretas röst skar genom köket så vasst att stekspaden nästan gled ur handen på mig. Jag stod vid spisen och vred långsamt på huvudet. Ute i hallen, mitt på den ljusa ekparketten, stod min mans mor som om hon ägde hela våningen. Hon hade inte ens brytt sig om att ta av sig de smutsiga skorna. Bakom henne trampade svägerskan Emma oroligt från fot till fot med en rund, fluffig hund av oklar ras tryckt mot bröstet. Bredvid henne fanns Emmas fästman Mats, en spenslig ung man med tunn skäggväxt och ett måttband i handen. Han såg redan ut att mäta rummen i tankarna och välja plats för sitt skrivbord med datorn.
— God morgon, Margareta, sade jag lugnt utan att höja rösten. — Jag tror att ni har tagit fel dörr. Och dessutom missat dörrmattan.
— Var inte näsvis mot din makes mor! Margareta slängde med en överlägsen gest sin tjocka yllerock på sittpuffen, plagget hon envist kallade för “kappa av finare slag”. — Jag har kommit till min sons hem. Och som den äldsta i familjen har jag fattat ett beslut. Emma ska gifta sig. Emma behöver bygga bo. Den här lägenheten passar perfekt för ett ungt par. Därför flyttar du och Erik ut.
Jag höll just på att vända hemgjorda, fluffiga piroger med lever och ägg i stekpannan. Degen hade jag satt redan kvällen innan, och fyllningen hade blivit saftig och mjuk. Smöret fräste lågt, de små bakverken svällde och fick frasig yta, och en varm doft av riktigt hem spred sig i köket. Mot den bakgrunden lät svärmors ord nästan overkliga. Jag lade den sista omgången på flera lager hushållspapper, stängde av plattan och torkade händerna.
Efter det gick jag inte tillbaka till matlagningen på hela dagen. Aptiten försvann fullständigt.
— Flyttar ut? Jag korsade armarna över bröstet och lutade mig mot bänkskivan. — Det var en intressant nyhet. Vet Erik om att han tydligen blir bostadslös i dag? Han arbetar faktiskt kvällspass.
— Min Erik är min son, det rinner ädelt blod i honom! förkunnade Margareta högtidligt, stegade in i köket och satte sig vid kortändan av bordet som om hon satt på en tron. — Han kommer att förstå. En fru kan man skaffa sig en ny, men en syster är för livet. Särskilt nu när Emma väntar tillökning.
— Jag väntar ingenting, mamma! pep Emma från hallen. — Vi planerar bara! Mats säger att energin i den här lägenheten gynnar befruktning.
— Tyst, Emma. En mor vet bättre än du vad som pågår med dig, avbröt Margareta henne. — Nåväl, Anna. Du är ju uppvuxen på barnhem. Enkla förhållanden är inget främmande för dig. Du har redan fått leva i lyx i två år, nu får det räcka. Lars och jag har talat igenom saken.
Av förvåning höll jag nästan på att hosta till, men lyckades i stället hålla tillbaka ett leende.
— Vilken Lars?
— Ägaren till den här lägenheten! Margareta stirrade på mig som om jag inte vore riktigt klok. — Erik hyr ju av honom genom bekanta. I går hittade jag hyresavtalet i Eriks skrivbord, ringde upp den där Lars och meddelade att Emma ska bo här nu. Som den bildade och anständiga människa han är visade han förståelse och gav sitt godkännande.
Ett kallt, kontrollerat skratt började breda ut sig inom mig. Problemet var bara att det aldrig hade funnits någon Lars.
Två år tidigare, ungefär ett år innan jag träffade Erik, hade jag fått ett enormt arv efter min biologiske morfar, en man vars existens jag inte ens hade känt till. Han hade varit en framgångsrik företagare som på äldre dagar bestämt sig för att gottgöra sina gamla misstag och leta rätt på barnbarnet som vuxit upp i samhällets vård. Han efterlämnade konton, investeringar och fastigheter till mig. Men jag visste alltför väl att stora pengar lockar fram gamar snabbare än något annat. Därför valde jag att tiga när jag mötte Erik — en snäll, enkel och hederlig man som bokstavligen bar mig till vårdcentralen efter att jag halkat på en isig trottoar.
Den här stora fyrarummaren i centrum hade jag köpt själv och inrett helt efter min egen smak. Till Erik sa jag däremot att en gammal bekant, Lars, hade flyttat utomlands och låtit oss bo här gratis, bara vi betalade avgifterna.
Hyresavtalet hade jag ordnat på egen hand. Jag skrev in påhittade personuppgifter för Lars och berättade för Erik att bekantingen hade skickat handlingarna från utlandet och redan undertecknat allt. Min man kontrollerade ingenting. Han trodde uppriktigt att vi bara hade haft en otrolig tur.
Under de här två åren hade jag noggrant iakttagit min nya släkt. Margareta hade arbetat hela livet som varuansvarig i Örebro, men uppförde sig som om hon styrde över gods, herrgårdar och tjänstefolk. Hon drog ständigt pengar ur Erik. Ena gången behövde hon en stor summa till en spa- och hälsoresa, nästa gång skulle rören i hennes fritidshus bytas akut, trots att huset var i utmärkt skick.
För ett halvår sedan ställde hon till med en enorm scen och krävde att Erik skulle betala Emmas semester vid havet. Erik tog då extrapass i två veckor för att få ihop pengarna, medan jag i hemlighet förde över de saknade fyra tusen kronorna till hans konto och låtsades att det var en gammal skuld som en väninna betalat tillbaka. Svärmor tackade inte ens. Hon fnös bara och muttrade att hotellet gärna hade kunnat vara dyrare. Erik gav henne nästan hela sin ingenjörslön, tyngd av skuldkänslor över att han bodde i en så fin lägenhet medan hans mamma trängdes i ett vanligt höghus.
Själv betalade jag tyst allt annat — maten, hushållsapparaterna, resorna — från mina riktiga konton och sade till Erik att jag fått en rejäl bonus på jobbet. Jag ville se var gränsen för den här kvinnans girighet gick.
Nu hade gränsen visat sig. Hon satt vid mitt bord och ljög helt ogenerat om att hon hade kommit överens med en icke-existerande man om att kasta ut mig ur mitt eget hem.
— Jaså minsann, sade jag långsamt och slog mig ner mittemot henne. — Och vad mer hade denne fantastiske Lars att säga?
När Margareta märkte att jag varken skrek, grät eller kastade mig över henne, rätade hon på ryggen. Nu fick hon luft under vingarna.
— Lars sa att eftersom Erik skrev under avtalet, så får Erik fortsätta betala hyran! meddelade hon självsäkert. — Det är en verkligt nobel handling. Emma och Mats är en ung familj, de måste få en chans att komma på fötter. Mats befinner sig just nu i ett kreativt sökande, han kan inte slösa bort sin begåvning på något själsdödande kontorsarbete. Alltså ska Erik stå för hyran till Emmas lägenhet. Det är hans plikt som bror!
Från hallen hördes ljudet av ett måttband som föll i golvet. Mats kom in i köket, gnuggade sitt glesa skägg och öppnade min kyl utan att fråga.
— Väggarna här trycker ner en lite, faktiskt, konstaterade han medan han granskade mina italienska tapeter och tog ut ett juicepaket. — Färgen är rätt deppig. Nästan bondaktig. Emma och jag har bestämt att vardagsrummet ska målas senapsgult. Och den där soffan ni har… den måste bort. Vi kör den till Margaretas fritidshus.
— Men tv:n behåller vi, lade Emma till när hon dök upp bakom honom. Av hennes självsäkra min syntes det tydligt att hon redan hade börjat göra sig hemmastadd.