Hon hade dessutom redan hunnit sticka in huvudet i mitt sovrum.
— Mats behöver en ordentlig skärm till sina sändningar, förklarade hon, som om hon läste upp en inköpslista. — Han tänker ju bli proffsspelare. Och du, Anna, ta inte med dig kaffemaskinen. Jag måste ha cappuccino på morgonen. I er nya lilla etta ute i förorten har ni ändå ingen nytta av en sådan. Ni kan dricka snabbkaffe ur muggar där. Och förresten tar jag dina franska parfymer också, de som står på sminkbordet. De passar ändå inte riktigt din nivå.
Jag betraktade detta levande uppslagsverk över mänskliga laster och kände hur något började koka inom mig. Det handlade inte längre bara om fräckhet. Det här var egoism i sin renaste, mest oförfalskade form.
— Vänta lite, sade jag och höjde handen. — Låt mig säga det här högt, så att ingen senare kan påstå att något missförståtts. Ni, Margareta, kräver alltså att Erik och jag redan i dag packar ihop våra saker och flyttar till någon etta.
— Exakt, svarade min svärmor och nickade nöjt.
— Samtidigt ska Erik betala hyran för den här bostaden varje månad, trots att det är Emma och det ännu oupptäckta geniet Mats som ska bo här.
— I en familj hjälper de starka de svaga, sade Margareta strängt. — Erik har en bra lön. Och du har ju inga utgifter alls! Inga sjuka föräldrar, inga släktingar att ta hand om. Du är ensam i hela världen. Vad ska du med pengar till? Klänningar? Det klarar du dig utan. När du nu haft turen att få gifta in dig i vår fina släkt kan du åtminstone uppföra dig därefter. Vi plockade upp dig från ingenting, gjorde dig presentabel och gav dig ställningen som gift kvinna!
Just då tog svärmor upp sin mobil, drog med fingret över skärmen och tryckte telefonen mot örat.
— Hallå, Eva? sade hon högt, alldeles uppenbart för att jag inte skulle missa ett ord. — Ja, det är Margareta. Du kan inte ana var vi är just nu. Mitt inne i stan. Min Erik, min underbara son, har bestämt sig för att låta sin syster ta över lägenheten. Ja, lilla Emma blir härskarinna här nu. Och hon där… den han skrev på papper med, hon håller på att packa. De flyttar ut till ett sovområde. Vad var det jag sa? Blod är tjockare än vatten. Riktig börd märks alltid till slut.
Hon avslutade samtalet med ett belåtet leende och riktade blicken mot mig, som om hon väntade sig att jag skulle falla samman av förödmjukelse. Jag skakade bara långsamt på huvudet.
Då skar dörrklockans gälla signal genom hallen. Emma ryckte till och lyste upp.
— Åh, det är säkert leveransen! Mats, öppna!
Mats skyndade bort mot dörren. En stund senare baxade en bredaxlad man i arbetskläder in sig i hallen, med en enorm kartong framför sig på en pirra.
— Leverans till Mats, mullrade han med djup röst. — Gamingstol i premiumklass, med massagefunktion. Betalas vid mottagandet. Det blir tolv tusen kronor. Kort eller kontanter?
Mats gnuggade händerna av förtjusning och vände sig mot mig.
— Anna, du kan väl lägga ut så länge. Erik betalar tillbaka när han får lön. Jag måste ju ha något att arbeta i när vi flyttar in här. Ryggen blir helt förstörd annars.
Jag lät blicken gå från Mats till den gigantiska kartongen och därefter till Margareta, som satt där med ett uttryck som antydde att det var fullkomligt normalt att beställa en stol för tolv tusen kronor på någon annans bekostnad.
— Ursäkta, sade jag till budet. — Mats har uppgett fel adress. Han har inga pengar. Ni får ta tillbaka stolen.
— Hallå! protesterade Mats ilsket. — Jag hade faktiskt ställt in mig på den där!
Budet drog en tung suck och såg på Mats med öppet förakt.
— Fick du inga pengar av mamma? frågade han hånfullt och började vända den otympliga kartongen. — Tack för att ni slösade bort min tid.
Han rullade ut stolen igen och slog igen ytterdörren så det ekade. Mats stod kvar, röd i ansiktet av ilska.
— Vilken snåljåp du är! fräste han. — Du kunde väl ha hjälpt en blivande släkting!
— Anna, det här är skandalöst! utbrast Margareta och kastade sig genast in i anfallet. — Du har just förnedrat en medlem av vår familj! Du har två timmar på dig att samla ihop dina saker. Annars ringer jag polisen, och då blir du bortförd härifrån för olovlig vistelse på annans egendom!
— Gör det, svarade jag och log vänligt. — Det låter som en utmärkt idé.
Margareta kom av sig. Min reaktion passade uppenbarligen inte in i den föreställning hon hade byggt upp. Hon hade väntat sig tårar, böner, kanske hysteriska förklaringar. I stället satt jag lugnt kvar och betraktade henne med samma nyfikenhet som man kan betrakta en märklig insekt i en glasburk.
— Vad sitter du där och spelar modig för? väste hon. — Tror du att jag skämtar? Jag ringer Lars på en gång!
— Ring, sade jag och nickade mot hennes telefon. — Men sätt gärna på högtalaren. Jag vill höra när Lars kastar ut mig.
Margareta log triumferande, plockade fram sin mobil igen och slog numret från den lapp hon hade haft med sig. Signalerna gick fram, en efter en. Jag väntade med uppriktigt intresse. Till slut svarade någon i andra änden.
— Hallå! hördes en pigg mansröst. — Vad kan jag hjälpa till med?
— Lars? sade Margareta med sin mest befallande ton. — Det här är Margareta, Eriks mor. Vi talades vid i går. Jag ringer för att meddela att Anna vägrar flytta ut.
Det blev tyst ett ögonblick.
— Vilken Anna? Vem är det här egentligen? svarade mannen.
— Vad menar ni? Jag ringer ju er! Lägenhetens ägare!
— Fru, jag äger pizzerian Två Peppar! Om ni vill beställa ostbröd med tomat får ni säga adressen. Om inte, så sluta uppta linjen. Jag har ett bud som väntar!
Korta, torra signaler sprakade ur högtalaren. Margareta stirrade tomt på den slocknade skärmen. Emma tog ett halvt steg bakåt mot korridoren. Mats började återigen vrida sitt måttband nervöst mellan fingrarna.
— Nå? frågade jag. — Lyckades ni komma överens med pizzerian om vräkningen? Det där numret skrev jag själv in helt på måfå i avtalet. Jag måste erkänna att jag aldrig trodde att någon faktiskt skulle få för sig att ringa dit.
— Du ljuger, sade Margareta, men rösten bar inte längre.
Jag reste mig från bordet och gick fram till det lilla inbyggda kassaskåpet som var dolt bakom en panel i köksinredningen. Det elektroniska låset gav ifrån sig ett kort klick. Ur skåpet tog jag fram en tjock pärm i mörkt läder, drog ut ett papper med officiell stämpel och lade det framför svärmor.
— Läs, sade jag. — Högt.
Margareta såg misstänksamt på dokumentet. Sedan fiskade hon upp ett par glasögon med bågar i hornimitation ur handväskan, satte dem på näsan och böjde sig över papperet.
— Utdrag ur fastighetsregistret… började hon läsa med en röst som om hon just öppnat ett domslut. — Objekt… bostadsrättslägenhet, avsedd för permanent boende… yta etthundratjugo kvadratmeter… lagfaren ägare…
Hon tystnade. Munnen gled upp en aning. Hon drog efter luft, tungt och hackigt, och försökte uppenbarligen få fram något, men inget ljud kom. Det var som om någon hade stängt av syretillförseln.
— Ägaren? hjälpte jag henne milt. — Fortsätt läsa, Margareta. Var inte blyg.
— Lindström… Anna, pressade hon slutligen fram och uttalade mitt flicknamn som om det brände på tungan.
— Men så förtjusande, sade jag och stödde händerna mot bordsskivan medan jag lutade mig över henne. — Det visar sig alltså att er lilla svärdotter utan familj inte bara äger den här lägenheten, utan dessutom köpte den innan hon gifte sig med er son. Det finns ingen Lars. Erik hyr ingenting här. Han bor här därför att jag älskar honom. Men er tycker jag däremot inte om.