Det blev så tyst i köket att jag tydligt hörde en sopmaskin rulla förbi ute på gatan. Emma stod kvar ute i hallen med ett uttryck som om någon just hade ryckt ifrån henne en hel säck med godis. Mats började långsamt veva in sitt måttband, millimeter för millimeter.
— Du… du… Margareta kippade efter luft, som om orden fastnat någonstans i halsen. Hennes prydliga lilla världsbild hade just gått i tusen bitar framför henne. — Var skulle en flickunge från ett hem få sådana pengar ifrån? Du har stulit dem! Du är en bedragare! Jag ska berätta allt för Erik!
— Gör det, sade jag och nickade lugnt. — Berätta absolut. Men glöm inte att också nämna hur ni tänkte kasta ut hans fru på gatan och låta honom betala boende åt en fullvuxen karl som tycker att någon annan ska bekosta hans gamingstol.
— Det där är inte samma sak! skrek Margareta och försökte desperat rädda den sista spillran av värdighet. — Vi är familj! Om du nu har en så stor lägenhet, då är det ännu mer självklart att Emma ska få den! Vad ska du ensam med allt det här utrymmet till? Emma ska bli mamma! Hur kan du vara så snål?
— Margareta, ni verkar ha trasslat in er i era egna argument, svarade jag och gick fram till puffen, tog hennes kappa och tryckte den i famnen på henne. — För fem minuter sedan var jag en parasit som skulle slängas ut. Nu har jag plötsligt förvandlats till er dotters generösa sponsor. Så fungerar det inte. Ni klarade inte provet. Varken ni eller er dotter.
— Vilket prov pratar du om?! Margareta for upp och klämde sina saker mot bröstet.
— Ett mycket enkelt sådant. Anständighet, sade jag hårt. — I två års tid har jag låtsats vara en helt vanlig tjej med en usel lön. I två år har jag sett på när ni mjölkat Erik på pengar tills det knappt funnits något kvar åt oss. I två år har jag tyst betalat mat, räkningar och sådant som behövdes ur egen ficka, medan ni köpte nya telefoner åt Emma och finansierade Mats sysslolöshet med min mans lön. Jag har stått ut med era stick om mitt ursprung och era sagor om fina anfäder. Jag väntade och tänkte att ni kanske till slut skulle få nog. Men nej. Ni ville ta precis allt.
— Hur vågar du?! ropade Emma från hallen. — Erik är skyldig att hjälpa oss! Vi är hans släktingar!
— Erik ska ta hand om sin familj, svarade jag. — Och hans familj är jag. Och våra framtida barn. Ni däremot är vuxna människor. Myndiga, arbetsföra människor. Mats, du är tjugoåtta år. Stoppa undan linjalen och gå och skaffa dig ett riktigt jobb. Senapsgula väggar, minsann.
Mats svalde hårt och tog ett steg bakåt, närmare ytterdörren. Han hade uppenbarligen inte räknat med att situationen skulle vända på det här sättet.
— Det här kommer du att få ångra, din lilla slyna! skrek Margareta, nu helt utan den förfining hon annars höll så hårt fast vid. — Erik lämnar dig när han får veta att du har ljugit för honom! Han avskyr lögner!
I samma ögonblick vreds nyckeln om i låset. Dörren öppnades, och där stod Erik på tröskeln. Trött, i arbetsjacka, med en tung matkasse i handen. Han såg först förvånat på samlingen av släktingar i hallen och därefter på mig.
— Oj. Har vi besök? Han sparkade av sig skorna och ställde kassen på golvet. — Mamma? Emma? Vad gör ni här? Har något hänt?
Margareta bytte skepnad på en sekund. Hennes ansikte förvreds i en grimas av äkta, eller åtminstone mycket välspelat, lidande. Hon kastade sig mot sin son och grep tag i hans ärm.
— Min pojke! Erik, älskling! jämrade hon sig så högt att grannarna säkert stod med öronen tryckta mot sina dörrar. — Den där bedragerskan kastar ut oss! Hon gick till angrepp mot mig, hon förolämpade oss! Hon sa att vi var fattighjon och att vi aldrig mer fick sätta vår fot här! Hon har ljugit för dig, Erik! Hon är rik, hon köpte den här lägenheten, och hela tiden har hon pressat pengar ur dig till hyra!
Erik rynkade pannan. Långsamt vände han blicken mot mig. Jag stod stilla och gjorde inte minsta försök att försvara mig.
— Anna? frågade han lågt. — Vad är det som pågår?
— Det som pågår är att din mamma kom hit för att vräka mig, sade jag och gick närmare. — Hon hittade vårt påhittade hyreskontrakt, bestämde sig för att hon kunde förfoga över lägenheten och tog med sig Emma och Mats för att de skulle flytta in här. Du och jag skulle, enligt hennes geniala plan, hyra en etta någonstans i utkanten. Och du skulle förstås fortsätta betala Emmas boende.
Erik blinkade. Sedan blinkade han en gång till. Han såg på sin mamma, som fortfarande klamrade sig fast vid hans jacka.
— Mamma… stämmer det? Tänkte du kasta ut Anna?
— Jag ville bara göra det som var bäst för oss alla! skrek Margareta. — Emma behöver plats! Och den där frun du har är en bedragare! Hon har hela tiden dolt att lägenheten är hennes! Hon har gjort narr av oss!
Erik tog lugnt men bestämt bort sin mammas händer från jackan. Det fanns ingen vrede i hans ögon. Bara en djup, tung besvikelse.
— Mamma, sade han, och hans röst lät hårdare än jag någonsin hört den. — Vad spelar det för roll vem lägenheten tillhör? Ni kom till ett hem där min fru bor och försökte slänga ut henne på gatan? När jag inte var hemma?
— Men Erik, försökte Emma lägga sig i.
— Tyst, sade Erik så skarpt att Mats ryckte till. — Har ni blivit helt från vettet? Anna är min fru. Ni kom in i mitt hem. Och ni kör ut henne?
— Det här är inte ditt hem, din idiot! brast Margareta ut. — Hon äger alltihop! Du är bara hennes tjänare! Hon har sugit pengar ur dig till hyra!
— Anna har aldrig bett mig om en enda krona till någon hyra, sade Erik stilla, och orden träffade Margareta som ett slag hon inte hade sett komma. — De där fyra tusen kronorna som vi påstods betala för lägenheten varje månad skickade jag till ditt konto, mamma. Till dina påhittade sjukdomar och dina oändliga renoveringar av sommarstugan. Anna betalade elen, avgifterna, maten och la undan till semester. Det var hon som bar upp vårt vardagsliv, medan du matade mig med lögner.
Nu var det Margaretas tur att tappa rösten. Färgen försvann ur hennes ansikte.
— Hur… hur vet du det? viskade hon.
— Jag kanske är en enkel kille, mamma, men jag kan räkna, sade Erik trött och gned sig över näsroten. — Jag insåg för länge sedan att siffrorna inte gick ihop. Och lägenheten fick jag reda på för ett halvår sedan. Av en slump hittade jag en avi om fastighetsavgiften i Annas namn. Sedan lade jag bara ihop bitarna. Jag såg dina bilder på sociala medier också, mamma. De där där du låg och hade det bra på ett dyrt spahotell, samtidigt som jag tog nattpass för att betala reparationen av ett tak som, visade det sig, aldrig ens hade läckt.
Margareta backade ett steg. Blicken flackade från den ena till den andra, och paniken gick inte längre att dölja.
— Jag… jag ville bara inte belasta er med mina bekymmer… jag behövde behandling…
— Sluta, avbröt Erik henne. — Jag vet allt om den där behandlingen. Och jag vet vart pengarna tog vägen, de pengar jag gav för Emmas skull.
Jag såg förbluffat på min man. Han hade vetat? I ett halvår hade han vetat allt och ändå inte sagt något?
— Och du… du berättade ingenting för mig? frågade jag tyst.
Erik vände sig mot mig och log varmt, nästan urskuldande.
— Varför skulle jag göra det? Du var väl rädd att jag skulle börja bete mig som en snyltare. Efter allt du varit med om på barnhemmet var det inte svårt att förstå varför du höll det för dig själv.