Något inom mig brast.
Utan att tänka efter tryckte jag ner handtaget och öppnade dörren.
Mamma satt längst ut på soffkanten i vardagsrummet, stel i ryggen, med en hopvikt kökshandduk hårt kramad mellan fingrarna. Mitt emot henne stod min svärmor Anna med armarna korsade över bröstet och hakan höjd på det där sättet hon brukade ha när hon ansåg sig ha sista ordet.
Så fort de fick syn på mig tystnade de båda.
”Mamma!”
Hon for upp från soffan.
”Älskling!”
Nästa sekund stod vi i varandras famn. Hon höll om mig hårdare än vanligt, som om hon hade väntat på just det ögonblicket.
”Men vad gör du redan hemma?” frågade hon, och ögonen blev blanka.
”Resan blev avslutad tidigare”, svarade jag. ”Jag ville överraska er.”
Men när jag såg närmare på henne märkte jag något som stack till i bröstet.
Det där i hennes blick var inte bara glädje.
Det var lättnad.
Och i samma stund förstod jag att något hade hänt medan jag varit borta.
Jag släppte henne långsamt och såg från henne till Anna.
”Vad är det som pågår här?”
”Ingenting”, sade mamma alldeles för snabbt.
Anna gjorde en avfärdande gest med handen, som om jag hade kommit in mitt i en obetydlig småsak.
”Åh, det är inget att tala om. Jag påpekade bara att hon kunde hjälpa till lite mer när hon ändå vistas här.”
Jag vände blicken mot henne.
”Min mamma har varit här i tre dagar. Hon har lagat mat, tvättat, handlat och tagit hand om barnen.”
”Det är väl självklart?” svarade Anna kyligt. ”Man kommer inte hem till andra människor för att tillbringa dagarna i soffan.”
Jag drog ett långsamt andetag för att inte höja rösten.
”Jag trodde att hon var här för att passa barnen.”
”Det är ju samma sak.”
”Nej”, sade jag, lågt men tydligt. ”Det är det inte.”
Just då hörde barnen min röst.
”Mamma!”
Maria, min sexåring, kom rusande från sitt rum med håret flygande efter sig. Strax bakom henne sprang hennes nioårige bror Lars, nästan lika ivrig.
De kastade sig mot mig båda två.
Jag sjönk ner på knä och fångade dem i famnen. För några korta minuter försvann allt annat. Jag kände doften av deras hår, hörde deras röster prata i mun på varandra och märkte hur spänningen jag burit på de senaste dagarna började släppa ur kroppen.
”Jag har med mig något till er”, sade jag.
Deras ansikten lyste upp på ett ögonblick.
Jag räckte den radiostyrda bilen till Lars och det lilla armbandet till Maria. De tog emot presenterna som om jag hade kommit hem med skatter.
Bakom mig hördes Annas steg redan på väg mot köket.
”Middagen är nästan klar!” ropade hon. ”Nu när du äntligen är tillbaka kan ju din mamma så småningom lämna över allt till dig igen.”
Jag reste mig och vände mig om.
”Vad var det du sa?”
Anna stannade till.
”Jag menade bara att du är hemma igen nu.”
”Precis. Och därför ska min mamma få vila.”
Hennes ansikte blev stelt.
”Gör inte en scen av det här, är du snäll.”
”Jag gör ingen scen”, svarade jag. ”Du stod nyss och förklarade för henne att hon kom hit för att arbeta, inte för att återhämta sig.”
Tystnaden föll tungt över rummet.
Mamma klev fram och lade sig försiktigt bredvid mig.
”Snälla”, sade hon lågt. ”Låt det vara.”