Jag skakade långsamt på huvudet.
”Nej, mamma. Inte den här gången.”
Anna såg på mig som om orden hade träffat henne hårt.
”Jag försökte bara se till att saker och ting fungerar här hemma.”
”Det här är mitt hem också”, sade jag. ”Och min mamma kom hit för att stötta oss. Inte för att bli behandlad som anställd.”
Anna knep ihop munnen.
”Erik kommer knappast att uppskatta att få höra hur du talar till mig.”
”Då ringer vi honom.”
Tio minuter senare hördes nyckeln i låset och ytterdörren öppnades.
Erik steg in, men blev stående i hallen när han fick syn på mig.
”Är du redan tillbaka?”
”Ja.”
Han kysste mig snabbt på kinden, men hans blick gled genast mellan oss. Stämningen i rummet gick inte att missa.
”Vad har hänt?”
Anna hann före.
”Ingenting särskilt. Bara ett litet missförstånd.”
Men jag berättade för Erik exakt vad jag hade hört utanför dörren. Jag lade inte till något och tog inte bort något.
Först såg han på mig.
Sedan vände han blicken mot sin mamma.
”Mamma”, sade han lågt, ”sa du verkligen så?”
Anna drog efter andan och suckade.
”Man måste väl få säga något. Jag påpekade bara att hon inte kan räkna med att alla här ska passa upp på henne.”
Eriks ansikte slöt sig.
”Men hon har ju aldrig bett om det.”
”Nej, naturligtvis inte”, svarade Anna med bitterhet i rösten. ”Du tar ju alltid hennes parti ändå.”
Erik teg en stund.
Sedan satte han sig långsamt ner, som om luften plötsligt hade gått ur honom. När han höjde blicken igen såg han sin mamma rakt i ögonen.
”Varför är du egentligen här, mamma?”
Anna svarade inte.
Tystnaden drog ut på tiden.
Till slut blev hennes röst nästan ohörbar.
”För att jag är ensam.”
Det var första gången den dagen som hon lät helt uppriktig.
Bit för bit kom sanningen fram.
Anna hade blivit av med sitt arbete några veckor tidigare. Som om det inte räckte hade hennes lägenhet dessutom drabbats av en allvarlig vattenskada, och reparationerna skulle ta tid.
Hon hade behövt någonstans att bo under en period.
Erik hade ännu inte hunnit berätta det för mig.
”Erik sa att du kanske skulle gå med på det”, sade Anna. ”Men jag ville inte att ni skulle tro att jag inte klarar mitt eget liv längre.”
Jag förblev tyst.
Plötsligt blev hennes hårdhet begriplig på ett annat sätt.
Det handlade om rädsla.
Rädslan för att bli beroende av andra.
Rädslan för att bli en börda för sin egen son.
Och i stället för att erkänna den rädslan hade hon försökt hålla fast vid kontrollen över alla omkring sig.
Men att förstå någon var inte detsamma som att ursäkta allt.
”Jag förstår att du har det svårt just nu”, sade jag. ”Men det ger dig inte rätt att behandla min mamma illa.”
Annas ögon fylldes av tårar.
”Jag ville inte såra henne.”
Min mamma mötte hennes blick och stod kvar i stillhet, som om hon noga valde sina nästa ord.