När bilen stannade utanför vårt hus fanns det bara en enda bild i mitt huvud: soffan där uppe.
De mjuka kuddarna som jag skulle kunna trycka in bakom ryggen.
Något varmt att äta. Och framför allt tystnaden, den där efterlängtade stillheten som jag hade saknat nästan fysiskt under dagarna på BB.
Fem dagar tidigare hade våra tvillingar kommit till världen, Saga och Erik.
Sedan dess hade tillvaron krympt till korta stunder av sömn, trevande försök att amma och långsamma rörelser där jag varje gång bet ihop och hoppades att ärret efter kejsarsnittet inte skulle börja slita och värka igen.
Bara att ta sig in i bilen hade tömt mig på krafter.
Min man Lars vred om nyckeln, lät motorn tystna och såg på mig.
”Vi lämnar väskorna här nere så länge. Jag hjälper upp er först, och sedan ska du lägga dig direkt.”
Jag nickade bara. Att svara kändes som mer än jag orkade.
Då fick jag syn på bilarna.
Hans fasters silverfärgade bil stod parkerad precis framför porten. Strax bakom den stod hans kusins stora suv.
”Har du sagt till någon exakt när vi skulle komma hem?” frågade jag.
Lars rynkade pannan.
”Bara till mamma.”
Kvällen innan hade Anna hämtat vår extranyckel. Hon hade sagt att hon skulle vattna blommorna och plocka undan lite.
”Ni ska inte behöva tänka på någonting”, hade hon försäkrat i telefonen.
Då hade jag faktiskt blivit glad. Någonstans hade jag hoppats att barnbarnen kanske skulle mjuka upp något mellan oss.
Hittills hade Anna mest gett mig beröm när jag gjort något som passade henne.
Redan i trapphuset hördes röster uppifrån.
Lars stannade till utanför vår lägenhetsdörr. Bakom den klingade glas mot glas, och sedan brast någon ut i ett högt skratt.
Han låste upp.
Hela vårt matbord var upptaget.
Åtta vuxna satt där, inklämda mellan vårt bröllopsporslin och de finaste vinglasen. Anna hade slagit sig ner på Lars plats.
Bredvid henne satt hennes syster Maria och Marias man Anders.
De andra ansiktena kände jag igen från olika släktkalas; en av kvinnorna hade jag däremot aldrig sett förut.
Mitt på bordet stod vinflaskan som vi hade sparat till vår kommande bröllopsdag.
Ingen reste sig.
”Där är ni ju äntligen!” ropade Anna. ”Vi började nästan tro att ni hade stannat och handlat på vägen.”
Jag blev stående i dörröppningen. Saga sov djupt i babyskyddet, medan Erik sprattlade lite med fötterna under filten.
Anna kastade bara en snabb blick på barnen.
”Ni kan ställa dem i sovrummet så länge. Karin, kycklingen ligger i kylskåpet. Potatisen står kvar i påsen vid diskhon.”
Jag stirrade på henne.
”Vilken potatis?”
”Till maten, så klart. Vi ska väl ändå skåla för de små.”
Maria sköt fram sitt tomma glas en bit över bordet.
”Något ordentligt att äta vore inte fel. Jag hoppade faktiskt över frukosten för det här.”
Jag hade fortfarande jackan knäppt.
Sjukhusarmbandet satt kvar runt handleden. Över axeln hängde skötväskan, och remmen hade börjat skära in så hårt i huden att det brände.
Lars satte ifrån sig Erik med största försiktighet och vände sig sedan mot sin mamma.