”Mamma. Karin kom precis hem från sjukhuset.”
”Det har vi väl ögon att se med.”
”Hon opererades för fem dagar sedan.”
Anna log, men leendet var spänt och otåligt.
”Ingen har bett henne laga någon trerättersmiddag. Bara en plåt kyckling och lite potatis. Salladen kan vi slänga ihop efteråt.”
Det drog till hårt i magen, som om något därinne högg till. Jag fick snabbt tag i dörrkarmen för att inte tappa balansen.
”Jag behöver sitta ner.”
Anders satt redan på stolen närmast mig. Han lyfte blicken mot mig i någon sekund, som om han först måste avgöra om jag menade allvar.
Sedan nickade han bort mot vardagsrummet.
”Soffan är ledig.”
Lars ansikte stelnade.
Utan ett ord tog han skötväskan från min axel, lade sin hand stadigt mot min rygg och förde mig i stället mot sovrummet.
Först när vi kommit in dit förstod jag hur mycket benen skakade under mig.
”Försiktigt”, sa han lågt och hjälpte mig ner på sängkanten.
Därefter gick han tillbaka och hämtade barnen.
Saga började gråta. Lars lyfte upp henne ur babyskyddet och lade henne i mina armar. När hennes varma lilla kind pressades mot mitt bröst var jag nära att själv börja gråta.
”Förlåt”, viskade jag.
Han stannade framför mig.
”För vad?”
”För att vår första dag hemma ska börja med bråk.”
Lars sjönk ner på huk framför mig.
”Du har inte gjort något fel.”
Från matsalen hördes Annas röst, klar och genomträngande.
”Lars! Fråga Karin var hon har gömt den stora långpannan!”
Han kastade en blick mot dörren.
”Jag hämtar vatten åt dig. Sitt kvar, snälla.”
När han gick ut drog han dörren nästan helt igen. Genom den smala springan hörde jag ändå hans röst.
”Vem bjöd hit alla?”
”Det gjorde jag”, svarade Anna. ”Vem skulle det annars vara?”
”Och varför frågade du inte oss först?”
”För att det skulle bli en överraskning.”
”Det blev det.”
Någon gav ifrån sig ett kort skratt. Sedan lade sig tystnaden tungt.
”Nu behöver du inte göra en scen”, sa Anna. ”Vi är faktiskt din familj.”
”Just därför borde jag inte behöva förklara varför min fru inte ska passa upp på någon i dag.”
”Du får det att låta som om vi krävt att hon ska renovera hela huset.”
Jag slöt ögonen.
Den där tonen kände jag igen alltför väl. Allt som blev för mycket för mig brukade framställas som något obetydligt.
En extra middag. Ett besök till. Ännu en kaka i ugnen, eftersom jag ju ändå kunde göra det medan jag höll på med annat.
På släktmiddagar hade jag ofta inte hunnit äta förrän de andra redan satt med kaffekopparna.
När Lars hade frågat om jag ville ha hjälp hade jag nästan alltid skakat på huvudet.
Jag ville inte vara besvärlig. Framför allt ville jag inte ge hans mamma anledning att säga att jag var det.
Nu satt jag där med ett nyfött barn i famnen och kunde knappt stå upprätt.
Ändå hade min första impuls varit att be om ursäkt för grälet som var på väg.
Jag väntade tills Saga hade lugnat sig och lade sedan försiktigt ner henne i hennes lilla säng.
Sedan reste jag mig.
Lars mötte mig ute i hallen med ett glas vatten i handen.
”Vad behöver du?”
”Att de lyssnar på mig.”
Han ställde ifrån sig glaset direkt och gick vid min sida.
Anna fick syn på mig i dörröppningen.