Hennes ansikte fick genast ett belåtet uttryck, och hon rätade på ryggen som om min närvaro bekräftade att allt var i sin ordning.
”Där ser man”, sade hon. ”Lite vila gör alltid susen.”
Jag höll hårt i Lars arm för att inte tappa balansen.
”I morse var en sköterska tvungen att hjälpa mig med skorna”, sa jag. ”Jag kom inte ens tillräckligt långt ner för att få på dem själv.”
Maria lät blicken falla mot armbandet från sjukhuset runt min handled.
”I går behövde jag hjälp för att kunna duscha”, fortsatte jag. ”Och sedan Saga föddes har jag inte sovit tre sammanhängande timmar.”
Anna lade armarna i kors över bröstet.
”Vi har faktiskt också fött barn.”
”Då borde du ha förstått att jag behöver lugn i dag.”
Hon drog efter andan för att svara, men jag hann före.
”Jag tänker inte laga kyckling. Jag tänker inte skala potatis. Och jag tänker inte sitta och vänta tills ni har ätit färdigt för att sedan plocka undan era tallrikar.”
Rösten darrade, men orden kom ändå klara och tydliga.
Anders sträckte sig efter sin mobil.
”Då beställer vi väl något i stället. Det är ju lätt ordnat.”
”Nej”, sa Lars. ”Ni kan gå ut och äta tillsammans. Vi stannar här med barnen.”
Anna stirrade på honom som om hon inte hade hört rätt.
”Tänker du kasta ut oss?”
”Jag ber er gå nu.”
”Samma dag som mina barnbarn kommer hem?”
”Just därför.”
Hon vände sig mot mig med skarp blick.
”Karin, säg åt honom att man inte talar så där till sin mamma.”
Förr hade jag genast börjat leta efter en lösning. Jag hade kokat kaffe, bett alla sätta sig, bitit ihop och på något sätt sett till att ingen behövde lämna huset missnöjd.
Nu tog jag bara emot vattenglaset som Lars räckte fram.
”Jag vill också att ni går.”
Maria sköt stolen bakåt så att den skrapade mot golvet.
”Vänta lite nu. Anna, du sa att Karin hade bjudit hit oss.”
Min blick fastnade på min svärmor.
Hon fingrade oroligt på halsbandet vid halsen.
”Jag sa att vi skulle fira att hon kommit hem.”
”Nej”, svarade Maria. ”Du sa att hon såg fram emot att äta lunch tillsammans med oss.”
Längst bort vid bordet reste sig Lars kusin Sara.
”Till oss sa du att maten redan var förberedd.”
Anna såg från den ena till den andra.
”Ni behöver väl inte märka ord på det där viset.”
Men då började även de andra gästerna resa sig.
Sara kom fram till mig, och hennes ansikte hade mjuknat.
”Förlåt. Jag trodde verkligen att du ville träffa oss.”
”En annan dag hade det kanske varit trevligt med besök”, sa jag. ”Men i dag visste jag inte ens att ni skulle komma.”
Hon nickade, gick ut i köket och kom tillbaka med paketet med kyckling.
”Det här tar vi med oss. Hos Maria finns det gott om plats.”
”Jag köpte det där för att det skulle lagas här”, protesterade Anna.
Sara behöll lugnet.
”Då kan du laga det där i stället.”
En efter en tog gästerna farväl. Anders undvek att möta min blick. Maria kramade min hand hastigt innan hon gick.
Till slut stod Anna ensam kvar i hallen.
”Om ni någon gång behöver hjälp senare, hoppas jag att ni minns den här dagen.”
Lars stod kvar med ytterdörren öppen.
”Det ska vi göra.”
Hon drog på sig jackan med stela rörelser.
”Jag ville bara göra er glada.”
”Då kan du nästa gång fråga oss vad som faktiskt skulle göra oss glada.”