Jag bestämde mig för att låta saken vila tills jag hade ätit färdigt och sedan gå igenom den ordentligt.
När Johan kom med kakan bad jag honom om notan.
”Den kommer strax”, svarade han.
Det gick tio minuter.
Sedan ytterligare fem.
Till slut höjde jag handen. Johan närmade sig bordet igen, den här gången med ett tunt leende som inte innehöll minsta spår av vänlighet.
”Jag vill gärna betala.”
Han lade en svart lädermapp framför mig.
Jag slog upp den.
8 800 kronor.
Först trodde jag att jag hade läst fel och böjde mig närmare.
Men siffrorna stod kvar. På notan fanns flera flaskor vin, två extra huvudrätter, en dyr förrättsbricka och dessutom en påstådd serviceavgift. Inte en enda av de posterna hade jag beställt.
”Ursäkta”, sade jag med låg röst. ”Det här stämmer inte. Min beställning skulle landa på ungefär 1 350 kronor.”
Johan lade armarna i kors över bröstet.
”Det där är notan.”
”Jag har inte beställt något vin. Och de här rätterna har jag inte heller haft.”
Han lutade sig lite fram över bordet.
”Hör här, jag har inte tid med diskussioner i dag.”
”Då ber jag dig hämta restaurangchefen.”
Något i hans ansikte skiftade.
”Varför då? Så att du kan dra samma historia för henne?”
Jag behöll lugnet.
”Jag vill bara betala för det jag faktiskt har beställt.”
Johan skrattade till, kort och högt nog för att två gäster vid bordet intill skulle vända sig om.
”Om du inte har råd att äta här, kanske du inte ska komma hit från början.”
Under några sekunder blev det märkligt tyst vid mitt bord.
Jag kände hur fingrarna spändes mot kanten av servetten. Inte för att summan skrämde mig. Åtta tusen åtta hundra kronor var inte ett belopp som kunde rubba min tillvaro.
Men jag tänkte på det äldre paret, som kanske hade betalat bara för att slippa skämmas.
Jag tänkte på alla gäster som inte vågade säga emot någon som bar uniform och uppträdde som om han hade makten.
”Du menar alltså att du är helt säker på att den här notan är korrekt?” frågade jag.
”Helt säker.”
”Och du förväntar dig att jag ska betala den?”
”Antingen gör du det, eller så går du.”
Jag stängde lädermappen långsamt.
”Bra. Då kan du hämta ägaren.”
Johan flinade.
”Ägaren kommer säkert springande personligen för att ta hand om någon som du.”
”Det hoppas jag.”
Han vände sig om och försvann mot köket.
Jag tog upp mobilen ur fickan och skickade ett kort meddelande till Anna Johansson, min restaurangchef.
Kom genast ut i matsalen. Det gäller en nota vid bord tolv. Ta med åtkomstloggarna från kassasystemet.
Det tog mindre än två minuter innan Anna dök upp. Hon hade arbetat för mig i fyra år och kände mig tillräckligt väl för att förstå på tonen när något var allvarligt.
”Herr Lindberg?” sade hon förvånat. ”Jag visste inte att ni skulle komma i dag.”
Johan, som hade följt efter henne, tvärstannade mitt i steget.
Leendet rann av honom.
Anna tittade först på notan och sedan på mig.
”Vad har hänt?”
”Jag beställde mat för 1 350 kronor. Jag fick en nota på 8 800 kronor. När jag ifrågasatte den fick jag höra att jag inte borde komma hit om jag inte hade råd med restaurangen.”
Färgen försvann ur Annas ansikte.
”Det här beklagar jag verkligen. Vi reder ut det omedelbart.”
Hon tog upp notan och öppnade kassasystemet på sin surfplatta. Medan hon gick igenom rad efter rad stod Johan bredvid utan att säga ett ord.
Efter någon minut drog hon ihop ögonbrynen.
”Det här är märkligt.”
”Vad är det du ser?” frågade jag.
”De extra dryckerna och rätterna är faktiskt registrerade. Men inte på ert bord från början.”
Hon vände surfplattan mot mig.
De tillagda posterna hade först legat på ett helt annat bordsnummer. Några minuter senare hade någon flyttat över dem till min nota.
”Vem gjorde ändringen?” frågade jag.
Anna öppnade ändringsloggen.
Där stod ett användarnamn: Johan M.
Jag såg på servitören.
”Kan du förklara varför du har flyttat ett annat bords beställningar till min nota?”
Johan svalde.
”Det måste vara något tekniskt fel.”
”Ett tekniskt fel som samtidigt fick dig att förolämpa mig?” frågade jag.
”Jag menade inte att förolämpa någon.”
”Du gjorde det alldeles nyss, inför flera gäster.”
Han kastade en blick omkring sig, som om han först nu insåg att människor faktiskt lyssnade.
Anna fortsatte att bläddra i loggen. Plötsligt stannade hon upp.
”Herr Lindberg”, sade hon långsamt. ”Det här är inte första gången.”
Hon öppnade flera äldre notor. Vid fyra andra tillfällen hade liknande ändringar gjorts.