I två av fallen hade dyra drycker flyttats över till andra bord. Vid ytterligare ett tillfälle hade en gäst fått betala för en förrätt som aldrig hade beställts.
Jag såg på Anna.
”Har du gått igenom de här notorna tidigare?”
Hon drog ett andetag och såg obekväm ut.
”Jag såg klagomålen”, svarade hon. ”Men summorna verkade små, och förklaringarna lät först rimliga. Jag borde ha kontrollerat det noggrannare.”
”Det ska vi tala om senare.”
Sedan vände jag mig åter mot Johan.
”Varför gjorde du det här?”
Han sänkte blicken mot golvet.
”Det var bara ett missförstånd.”
”Fyra gånger?”
Han sade ingenting.
Just då reste sig den äldre mannen vid bordet bredvid och kom fram till oss. Hans hustru följde tätt efter honom med handväskan hårt tryckt mot kroppen.
”Ursäkta”, sade mannen försiktigt. ”Vi hörde precis vad det handlade om. Vi fick också en felaktig nota tidigare.”
Johan blev ännu blekare.
Mannen tog upp ett kvitto ur innerfickan på kavajen.
”Vi betalade 1 150 kronor. Egentligen borde det ha varit ungefär 430 kronor. När vi påpekade det sade servitören att vi antagligen hade glömt bort de extra dryckerna.”
Jag tog emot kvittot och räckte det vidare till Anna.
”Kontrollera den här också, är du snäll.”
Hon gjorde det omedelbart.
Mönstret var detsamma igen.
Den här gången försökte Johan inte ens komma med en invändning.
Jag hade kunnat be honom lämna restaurangen på stående fot. Tanken slog mig, och den var inte särskilt avlägsen. Han hade inte bara behandlat mig respektlöst. Det såg dessutom ut som om han kunde ha lurat flera av våra gäster.
Men innan jag agerade ville jag veta hur omfattande det hela var.
”Anna”, sade jag, ”ring den säkerhetsansvarige och se till att alla relevanta kassauppgifter sparas. Ingen ändrar eller raderar någonting mer i dag. Vi ska gå igenom varje nota som berörs.”
Därefter såg jag på Johan.
”Tills detta är utrett tar du inte emot fler beställningar. Du lämnar ifrån dig ditt passerkort och väntar på kontoret tills du får nya instruktioner.”
”Herr Lindberg, snälla”, sade han plötsligt. ”Jag kan förklara.”
”Du har redan fått chansen.”
Han räckte över kortet.
Men när han vände sig om hördes en röst från receptionen.
”Det här är ju löjligt. Ska ni verkligen göra en stor scen av några notor?”
Det var Lars, min biträdande restaurangchef.
Jag hade själv anställt honom. Han hade haft erfarenhet från branschen och under intervjun gett intryck av att vara både stadig och pålitlig.
Nu kom han fram till oss och kastade en snabb blick på surfplattan.
”Gunnar”, sade han när han kände igen mig. ”Det här är en intern fråga. Vi borde inte ta det inför gästerna.”
”Du har rätt”, svarade jag. ”Det bör hanteras internt. Men först ska vi hjälpa de gäster som har betalat för mycket.”
Lars log, men leendet var stelt.
”Det där kan vi reda ut senare. Johan kan vara klantig ibland, men han är en bra medarbetare.”
”Bra medarbetare lägger inte andra bords beställningar på gästers notor.”
Hans ansikte hårdnade.
”Du kan inte avskeda folk för minsta lilla.”
Jag betraktade honom under några sekunder.
”Vem har sagt att det handlar om en uppsägning?”
Lars blev tyst.
Jag hade inte använt det ordet.
Anna lyfte blicken från surfplattan. Hon hade också uppfattat det.
”Lars”, sade jag långsamt, ”vet du redan något om de här notorna?”
”Nej.”
”Då har du säkert inget emot att vi granskar loggarna.”
Han sneglade mot Johan.
Blicken varade bara ett ögonblick, men den räckte för att få mig att reagera.
Vi gick in på mitt kontor. Anna såg till att bokföringsuppgifterna säkrades och började därefter sammanställa alla avvikande notor från de senaste tre månaderna.
De första resultaten var värre än jag hade väntat mig.
Minst elva gäster hade fått sina notor ändrade i efterhand. De förhöjda beloppen låg mellan 180 och 2 700 kronor. I flera fall hade de extra pengarna dessutom inte registrerats korrekt som restaurangens intäkter.
Det gick ännu inte att säga vem som hade tjänat på upplägget. Däremot visade uppgifterna tydligt att Johan inte var ensam om att ha behörighet till de ändrade notorna.
Även Lars hade haft åtkomst till dem.
När jag lade fram det för honom korsade han armarna över bröstet.
”Du borde tänka dig för innan du börjar komma med anklagelser.”
”Det gör jag.”
”Kanske har gästerna helt enkelt glömt vad de faktiskt beställt.”