”Var det trevligt?” frågade han.
”Ja”, svarade jag. ”Väldigt trevligt.”
Jag sa ingenting om att jag under hela kvällen hade sneglat på mobilen och väntat på att höra av honom. Inte ens ett kort samtal hade kommit. Inte ett meddelande.
Under månaderna som följde började något långsamt förändras inom mig. Jag blev inte kall, och kärleken till min familj försvann inte. Men jag började lägga märke till vilka människor jag gav min tid, min kraft och min omtanke.
När Eva bad mig åka och handla åt henne med kort varsel, frågade jag först om hon verkligen inte kunde göra det själv. När Erik tog för givet att jag skulle planera besöken hos hans släkt, lät jag ansvaret ligga kvar hos honom.
Och när någon behandlade mina egna planer som om de var mindre värda än andras, slutade jag ändra dem utan att ens tänka efter.
Till en början verkade alla runt omkring mig förbryllade.
”Du har blivit så annorlunda på sistone”, sa Eva en söndag när vi åt middag tillsammans.
”Kanske har jag bara börjat vara mer rädd om min tid”, svarade jag.
Hon skrattade till, som om jag hade sagt något skämtsamt.
Sedan drog planeringen av hennes sjuttiofemårsdag i gång.
Eva hade länge föreställt sig en storslagen fest. Hon ville ha en fin restaurang, flera rätter, blomsterarrangemang på varje bord och så många gäster som möjligt. Dessutom skulle firandet absolut äga rum på en lördag, så att ingen behövde tänka på arbete morgonen därpå.
”Sjuttiofem fyller man trots allt bara en gång”, förklarade hon nästa gång vi var där.
”Det är sant”, sa jag.
Hon vände sig genast mot mig.
”Anna, du kan väl ta hand om inbjudningarna? Du är så bra på sådant. Och du vet ju vad jag tycker om.”
Förr hade jag nickat direkt och börjat göra listor i huvudet. Den här gången frågade jag i stället:
”Vem ansvarar för hela arrangemanget?”
Eva blinkade till.
”Ja, vi gör det förstås.”
”Då är det nog klokt att ni först bestämmer vem som ska göra vad.”
”Vi?” upprepade hon. ”Erik och du hör ju till familjen.”
”Ja, det gör vi. Men jag kan inte ta på mig hela planeringen.”
Hon såg på mig som om jag just hade berättat att jag tänkte flytta till andra sidan jorden.
Erik harklade sig och lade sig i.
”Mamma, vi hjälper dig. Det ordnar sig.”
Jag log lugnt.
”Vad bra.”
Mer än så blev det inte från min sida.
Under de följande veckorna planerade Eva festen tillsammans med Erik och hans syster Maria. Jag skickade över kontaktuppgifterna till restaurangen, tipsade om en florist och gav dem numret till ett konditori som brukade göra fina tårtor. Där drog jag gränsen.
En kväll ringde Maria.
”Vad är det egentligen med dig?” frågade hon utan någon längre inledning. ”Mamma är jättestressad. Hon säger att du knappt engagerar dig alls.”
”Jag hjälper till på det sätt jag kan”, svarade jag.
”Men du ordnade ju din egen födelsedag.”
”Precis”, sa jag. ”Min egen födelsedag.”
Det blev tyst i andra änden.
”Det där är väl ändå inte samma sak”, sa Maria till slut.
”Varför inte?”
Hon hade inget svar.
Veckorna gick och Evas stora dag kom allt närmare. Hon hade bjudit in omkring sextio personer. Det skulle bli en riktig släktfest, med anhöriga från olika städer och vänner som hon hade känt i årtionden.
Naturligtvis fick jag höra, gång på gång, hur viktigt det var att jag var där.
”Du kommer väl i god tid?” frågade Eva när vi pratades vid i telefon.
”Varför då?”
”För att hjälpa mig, så klart. Gästerna börjar komma vid fem. Innan dess ska presenterna läggas fram och blommorna kontrolleras.”
”Jag kommer som gäst.”
”Som gäst?”
Hennes röst lät som om jag hade sagt något högst opassande.
”Anna, du vet mycket väl att jag räknar med dig.”
”Eva, jag har hjälpt dig så gott jag har kunnat. Men festen är inte mitt ansvar.”
Hon avslutade samtalet utan att säga hej då.
Samma kväll berättade jag för Erik vad som hade hänt.
”Du kunde väl åtminstone ha lovat henne att komma lite tidigare”, sa han.
Jag lade ifrån mig kökshandduken och såg på honom.
”Erik, minns du min femtioårsdag?”
Han svarade inte.
”Din mamma sa då att ingen kunde förväntas ändra sina planer bara för att jag fyllde jämnt. Du sa ingenting emot henne. Jag firade ändå. Och nu tycker du att jag ska ändra mina planer för att hennes fest ska fungera utan problem.”
”Det där går inte att jämföra.”
”Varför inte?”
Han öppnade munnen, men stängde den igen utan att säga något.
Jag visste att han inte hade något svar som inte samtidigt skulle få honom att framstå i dålig dager.
Två dagar före festen ringde Karin. För flera månader sedan hade hon bokat en liten semesterlägenhet vid Östersjön, men nu hade ett akut åtagande på jobbet dykt upp och hon kunde inte åka. Hon hade därför ett förslag till mig.