Hon undrade om jag ville ta över bokningen.
Lägenheten låg alldeles nere vid vattnet, med en liten balkong där man på kvällarna kunde sitta och se solen sjunka över horisonten.
Jag sneglade mot kalendern.
Evas födelsedag inföll på lördagen.
Från början hade jag tänkt åka iväg med Karin först på söndagen. Men när jag öppnade bokningsbekräftelsen och läste igenom uppgifterna kände jag något jag inte hade väntat mig: en plötslig lättnad, nästan som om någon öppnat ett fönster i ett kvavt rum.
Varför skulle jag egentligen inte göra det?
Jag ringde upp Karin igen och frågade om det fanns möjlighet för mig att åka redan på fredagen.
”Självklart!” utbrast hon glatt. ”Om någon behöver en helg helt för sig själv, så är det du.”
Jag bokade tågbiljetten, tog fram en mindre resväska och började planera för två dagar med långa promenader, god mat och tystnad. Bara tystnad. Ingen som drog i mig, ingen som räknade med att jag skulle lösa allt, ingen som gjorde min tid till något självklart tillgängligt.
Erik fick inte veta något förrän på torsdagskvällen.
”Vad är det du säger?” frågade han när jag visade honom bekräftelsen.
”Jag åker till Östersjön i morgon.”
Han stirrade på papperet, sedan på mig.
”Men mamma fyller år på lördag.”
”Det vet jag.”
”Du kan väl inte bara ställa in nu?”
”Jag har aldrig lovat att hjälpa till med planeringen”, svarade jag lugnt. ”Jag sa att jag skulle komma som gäst.”
”Du vet mycket väl att hon räknar med dig.”
”Erik, jag har precis berättat vad jag tänker göra.”
Han reste sig från soffan och började vandra fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet, som om svaret låg någonstans mellan bokhyllan och fönstret.
”Vad ska jag säga till mamma?”
”Sanningen.”
”Hon kommer tro att du gör det här för att såra henne.”
Jag knäppte igen resväskan.
”Då kanske hon kan fundera på vad hon själv sa till mig på min födelsedag.”
Erik blev stående och såg på mig.
”Så allt det här handlar om den där enda meningen?”
”Nej”, sa jag. ”Det handlar om alla år då du har stått bredvid och sett din mamma behandla min tid och mina känslor som om de inte hade något värde. Den där meningen fick mig bara att äntligen förstå det.”
Morgonen därpå erbjöd sig Erik inte att följa mig till stationen. Han sa att han inte kunde stå där och se mig göra hans mamma besviken.
Så jag beställde en taxi.
När tåget rullade ut från perrongen kom skuldkänslorna först. Jag såg framför mig hur Eva satt med sina väninnor och pratade om mig. I fantasin hörde jag Marias upprörda röst, och jag såg Erik mitt bland gästerna, stel och pressad, medan han försökte förklara varför jag inte var där.
Sedan lade jag mobilen på sätet bredvid mig och vände blicken mot landskapet som gled förbi utanför fönstret.
Det var inte mitt ansvar att se till att en sjuttiofemårig kvinna kunde fira sin födelsedag.
Jag hade inte stoppat festen. Jag hade inte avbokat lokalen, inte hindrat en enda gäst från att komma och inte förstört någons möjlighet att fira. Det enda jag hade gjort var att bestämma mig för att mitt eget liv också betydde något.
På lördagsmorgonen kom det första meddelandet från Maria.
”Var är du? Mamma frågar efter dig hela tiden.”
Jag svarade utan omsvep: ”Vid Östersjön. Jag hoppas att ni får en fin fest.”
Bara några minuter senare började telefonen ringa. Det var Eva.
Jag lät signalerna gå.
Strax därefter kom ett meddelande.
”Du kan inte överge mig på min sjuttiofemårsdag!”
Jag skrev tillbaka: ”Jag önskar dig allt gott av hela mitt hjärta. Ha en fin dag.”
Mer än så gav jag henne inte.
Först senare fick jag höra vad som hade hänt under firandet.
Gästerna hade kommit i tid. Däremot hade Erik och Maria uppenbarligen inte förstått hur mycket arbete som låg bakom en sådan tillställning. De hade trott att det mesta skulle ordna sig av sig självt, på samma sätt som det alltid brukade göra när jag fanns i bakgrunden.
Bordsplaceringen hade blivit fel. Några av gästerna hamnade bredvid personer de helst undvek, och blomsterhandlaren hade dessutom levererat arrangemangen alldeles för sent.
Eva blev mer och mer irriterad ju längre dagen gick.
När en av hennes väninnor till slut frågade varför jag inte var där, svarade Eva att jag hade vägrat hjälpa henne.
Då sa Maria emot henne. För första gången öppet.
”Mamma, Anna erbjöd sig faktiskt att ge dig tips på bra leverantörer. Det du ville var att hon skulle ta över alltihop.”
Eva tog illa upp direkt.
”Hon är min svärdotter!”
”Och du är hennes svärmor”, svarade Maria. ”Kommer du ihåg hur du betedde dig när hon fyllde femtio?”
Det blev tyst runt bordet.
Maria berättade hur Eva den gången hade sagt att ingen behövde ändra sina planer bara för min födelsedags skull. Hon nämnde också att jag hade ordnat min egen fest utan någon hjälp från Eva, och att Eva dessutom inte ens hade dykt upp.
Flera av gästerna såg förvånade ut.
Erik, fick jag veta, hade blivit ovanligt tyst.
Till slut lade en äldre moster ner sin gaffel och sa: ”Eva, om du förväntar dig att familjen ska ställa upp för dig, då måste du också ställa upp för dem. Det fungerar åt båda hållen.”
Eva försökte snabbt byta samtalsämne, men den här gången lät sig ingen ledas bort så enkelt.
Firandet fortsatte.