— Ut ur mitt hem, genast! — Karin drog till min älsklingsvas så att den for av bordet. Porslinet exploderade över köksgolvet med ett vasst, obehagligt klirr. — Hör du inte? Jag sa: försvinn härifrån!
Jag blev stående med kaffekoppen i händerna. Den heta drycken skvätte över fingrarna, men smärtan nådde mig knappt.
— Karin, har du tappat förståndet? — Min röst svek mig och darrade till. — Det här är min lägenhet.
— Din? — Min svärmor brast ut i ett skratt, rått och elakt, nästan grymtande. — Om det inte vore för min Erik hade du fortfarande suttit i ett nedgånget studentrum bland kackerlackor! Det är han som har arbetat ihop till det här. Han, inte du, din fattiglapp!
Långsamt satte jag ner koppen på bordet. Inombords kokade allt.
— Erik? Arbetat ihop? — Jag kunde inte låta bli att le snett. — Karin, under våra tre år som gifta har din son inte betalat en enda krona på bostadslånet. Mina föräldrar gav mig lägenheten. Före bröllopet. Vill du se papperen?
Hennes ansikte mörknade av ilska. Röda fläckar kröp upp längs halsen.
— Du ljuger! Erik sa att det var han som köpte den! Att han står som ägare! Och du är bara någon som fått bo här av nåder! Packa dina saker innan jag ringer polisen!
Jaha. Där var vi alltså. Min man visade sig tydligen vara en sagoberättare. Och jag hade ovetande fått huvudrollen i hans absurda lilla teater.
Erik skulle komma hem från jobbet om ungefär en timme. Jag bestämde mig för att inte ställa till med någon uppgörelse just då. Karin kunde få leva kvar i sin fantasi en liten stund till.
Utan ett ord lämnade jag köket, låste in mig i sovrummet och ringde min man.
— Hej, älskling. Din mamma är här, har slagit sönder en vas och försöker kasta ut mig ur mitt eget hem. Hon påstår att lägenheten är din. Har du lust att förklara?
Det blev tyst i luren. En tung, klibbig tystnad.
— Anna, du förstår väl… — Han harklade sig osäkert. — Jag ville inte göra mamma besviken. Jag sa bara att vi hade köpt den tillsammans… eller, ja, att jag var den som drog in mest. Hon mår bättre av att tro det.
— Mår bättre? Hon försöker köra ut mig på gatan! Just nu! Erik, är du riktigt klok? Har du ljugit för din mamma i tre år?
— Men säg inte så där… Jag överdrev bara lite. Jag kommer hem snart, så reder vi ut det. Stå ut en timme.
En timme. Jag skulle alltså stå ut med en vansinnig kvinna i min egen lägenhet, bara för att hennes son var feg och inte kunde hålla sig till sanningen.
Jag gick ut ur sovrummet igen. Karin hade redan tagit över vardagsrummet. Hon stod vid fönstret och ryckte ner mina gardiner.
— Vad håller du på med? — Jag stirrade häpet på henne när hon knölade ihop den dyra tyllen i famnen.
— Dammsamlare! — skällde hon. — Jag är allergisk. I morgon sätter vi upp nya, ordentliga gardiner. Och den där soffan ska också bort, den är stenhård. Erik får köpa en ny.
— Lägg tillbaka gardinerna. — Jag tog ett steg mot henne.
— Försök inte ge mig order! fräste hon.