Jag är faktiskt mamma till den som äger stället, och du är ingenting här!
Hon höjde trasan som om hon tänkte slå mig med den. Jag hann fånga hennes handled innan den for ner.
— Karin, nu lyssnar du på mig, och du lyssnar ordentligt, sa jag lågt, men varje ord kom ut hårt och tydligt. — Lägenheten är min. Jag fick den av min pappa genom gåvobrev. Erik står bara skriven här, och det dessutom tillfälligt. Om du inte avslutar den här föreställningen genast ringer jag polisen. Då får de eskortera ut dig härifrån.
Hon ryckte till och slet loss armen.
— Du ljuger! Min son skulle aldrig ljuga för sin egen mor! Han är företagare! Han har ett bolag!
— Bolag? Jag kunde inte låta bli att skratta till. — Han hade en enskild firma för datorreparationer. Den stängde han för ett år sedan, eftersom skulderna blev för stora. Nu kör han taxi.
Karins ansikte förändrades på en sekund. Självsäkerheten rann av henne.
— Kör taxi?.. Men han är ju direktör…
— Direktör över ratt och pedaler, ja. Sätt dig ner, Karin.
Hon sjönk tungt ner i soffan, just den hon nyss hade kallat stenhård. Plötsligt såg hon varken hotfull eller bossig ut, bara förvirrad.
— Det går inte ihop… Erik har ju skickat pengar till mig… Till mediciner. Till rehabvistelsen…
— Från min lön, sa jag och satte punkt för hennes illusioner. — Han lånade pengar av mig ”till företagets utveckling”. I själva verket finansierade han sin mamma, så att allt skulle se fint ut utåt.
Precis då vred någon om nyckeln i dörren. Självaste ”direktören” gjorde entré.
Erik klev in med sitt bredaste leende och en tårtkartong i händerna.
— Tjejer, nu bråkar vi inte! Jag har köpt något gott!
Han tystnade tvärt när han såg sin mammas ansikte. Sedan såg han mitt.
— Erik… viskade Karin. — Är det sant? Är lägenheten inte din?
Hans blick började flacka. Han ställde ifrån sig tårtan på hallbyrån och drog långsamt av sig jackan.
— Mamma, spelar det där verkligen någon roll? Vi är ju en familj. Allt är vårt gemensamma. Anna bara…
— Anna har fått nog av dina lögner! avbröt jag skarpt. — Säg sanningen till henne. Nu.
Han skruvade på sig.
— Alltså… juridiskt sett, ja, lägenheten står på Anna. Men vi bor ju tillsammans! Jag har faktiskt renoverat här! Jag satte upp tapeterna!
— Du tapetserade i två dagar och klagade sedan i en månad över att du hade ont i ryggen! Jag tappade behärskningen. — Materialet betalade jag. Möblerna köpte jag. Du låg mest i soffan och fantiserade om ditt stora affärsimperium!
Karin reste sig långsamt. Hon gick fram till sin son, lyfte handen och gav honom en örfil som ekade i rummet.
— Skamligt! spottade hon ur sig. — Jag har skrutit för alla mina väninnor om hur framgångsrik min son är! Att han köpt lägenhet, att han försörjer sin fru! Och så är du… en snyltare!
Erik tog sig om kinden.
— Mamma, vad gör du? Det har bara inte gått vägen än! Jag försöker ju!
— Försöker, jo… Karin vände sig mot mig. — Anna, förlåt. Jag visste inte. Han har berättat rena sagorna för mig.
Jag drog ett långt andetag. Ilskan sjönk undan en aning.
— Okej. Vi lämnar det där för stunden. Men gardinerna hänger du tillbaka.