Man skulle kunna tro att saken därmed var ur världen. Men nej, så enkelt blev det förstås inte.
På kvällen satt vi vid köksbordet med varsin kopp te. Tårtan rörde ingen; efter allt bråk kändes det som om varje tugga skulle fastna halvvägs. Då började Erik igen, med den där gnälliga tonen som alltid fick det att krypa i mig.
— Anna, var du verkligen tvungen att säga allt till mamma? Hon har ju dåligt hjärta. Du kunde väl ha spelat med lite.
— Spelat med? Jag höll nästan på att sätta teet i halsen. — Hon försökte kasta ut mig ur mitt eget hem, slog sönder min vas och slet ner gardinerna. Och jag skulle stå bredvid, le vänligt och låtsas som ingenting?
— Men hon är ju gammal… Det gör henne glad att tro att hennes son har lyckats. Vad kostar det dig?
— Det kostar mig ganska mycket, Erik. Mina nerver, till att börja med. Och pengar, tydligen. Pengar som du har plockat ur vår gemensamma ekonomi för att kunna spela framgångsrik inför din mamma.
— Jag har inte plockat något! Jag lånade bara. Jag betalar tillbaka.
— När då? När du har kört taxi och blivit miljonär?
Han blev stött, som om det var han som hade blivit orättvist behandlad. Utan ett ord reste han sig och gick och lade sig på soffan.
Men det verkligt intressanta började först nästa morgon.
Jag vaknade av en stickande lukt av bränt. Halvt yrvaken rusade jag ut i köket. Där stod Karin, som hade sovit över eftersom det blivit för sent för henne att åka hem, och stekte pannkakor i ett moln av rök. I min nya stekpanna med nonstick-beläggning. Och hon skrapade runt i den med en gaffel.
— Karin! skrek jag till. — Man använder inte gaffel i en sådan panna! Du förstör beläggningen!
— Äsch, ta det lugnt, svarade hon och viftade bort mig. — Det är väl bara en liten repa. Pannkakorna blir i alla fall goda. Sätt dig och ät.
Jag stirrade ner i pannan. Botten var full av rispor. Tre hundra kronor rakt ner i soporna.
— Jag tänker inte äta det där. Och du får köpa en ny stekpanna åt mig.
— Så småaktig du är, Anna, fräste min svärmor. — Erik, kom och ät! Mamma har gjort pannkakor!
Erik släpade sig in i köket, sömnig och rufsig.
— Åh, pannkakor! Härligt. Anna, varför ser du så sur ut?
— Din mamma har förstört min stekpanna och tycker att det är helt normalt.
— Men Anna, vi köper väl en ny åt dig. När jag får första lönen, mumlade han med munnen full.
— Vilken lön? Du har inte ens betalat hyran för bilen än.
Han satte nästan i halsen.
— Håller du koll på mina pengar nu?
— Jag håller koll på våra gemensamma förluster. Erik, det här räcker. Jag orkar inte mer.
Just då kom Karin med nästa överraskning:
— Förresten, barn. Jag har funderat lite. Eftersom ni har så gott om plats kan jag bo här hos er en månad eller så. Grannarna hemma har börjat renovera, det borras och bankas hela dagarna. Här är det lugnt och skönt.
Jag blev alldeles stilla.
— Nej.
— Vadå nej? Hon satte händerna i sidorna.
— Nej, du ska inte bo här. Inte en månad, inte ens en dag till. Gäster stannar i tre dagar. De tre dagarna är över. Du åker hem i dag.
— Erik! tjöt hon. — Din fru kastar ut mig! Igen!
Erik slutade tugga och såg bedjande på mig.
— Anna, snälla, låt henne vara kvar ett tag.