— Det finns ju plats så det räcker…
— Erik, lyssna noga nu. Antingen åker hon härifrån i dag, eller så följer du med henne.
Tystnaden som föll var så kompakt att den nästan gick att ta på. Det enda som hördes var droppandet från kökskranen.
Erik såg på mig, lågt och spänt.
— Håller du på att utpressa mig?
— Nej. Jag sätter en gräns. Jag har inte gått med på att passa upp på din mamma, stå ut med hennes nycker och dessutom svälja dina lögner.
Han reste sig långsamt från stolen.
— Okej. Om det är så du vill ha det… Mamma, packa ihop. Vi går.
— Vart då?! utbrast Karin förskräckt. — Hem till dig? Till det där lilla rummet du hyr?
— Mamma, jag hyr inget rum. Jag bor här. Och om jag går härifrån… då får vi väl åka hem till dig.
— Till mig?! Karin ryckte till som om hon fått en stöt. — Jag har en etta! Och katterna! Var skulle jag göra av er båda?
— Då kommer jag ensam. Utan Anna.
Karin stirrade först på sin son, sedan på mig. Hennes ansikte förändrades, som om hon plötsligt insåg att spelet hade tagit slut.
— Vet du vad, min pojke, sa hon och drog av sig förklädet. — Ni får reda ut ert själva. Jag åker hem. Mina katter är mer värda än ert drama. Och jag tänker då inte bo med dig. Du snarkar.
Hon fick ihop sina saker på förvånansvärt kort tid och försvann. Hon drack inte ens upp sitt te.
Sedan var det bara Erik och jag kvar.
Han satt kvar vid bordet med nacken böjd och blicken i golvet.
— Menar du verkligen att du kastar ut mig?
— Ja.
— På grund av mamma?
— Inte bara på grund av henne. På grund av allt. Lögnerna. Pengarna. Det faktum att du aldrig tog ansvar, Erik. Du försöker spela stark och självsäker, men i själva verket gömmer du dig bakom din mamma och låter andra bära konsekvenserna.
Han svarade inte. I stället gick han in i sovrummet och började packa. Några kläder i en väska, datorn under armen. Det var allt.
I hallen stannade han upp.
— Jag älskar dig, Anna.
— Jag vet, sa jag. — Men det räcker inte.
Dörren stängdes bakom honom.
Jag stod ensam kvar i min lägenhet. Med en förstörd stekpanna, en krossad vas och ett märkligt tomrum någonstans i bröstet.
Men vet ni vad? Under tomheten fanns något annat. Lättnad. Som om någon lyft bort en sten jag burit alldeles för länge.
Jag skurade golvet. Slängde stekpannan. Köpte en ny vas och ställde den på samma plats som den gamla hade stått.
En vecka senare ringde Erik.
— Anna, jag har fått jobb, sa han. — Ett riktigt jobb. Som chefssamordnare. Kan vi inte försöka igen?
Jag såg på mobilen i handen. Sedan lät jag blicken vandra genom den stilla, rena lägenheten. Inget kaos. Ingen som krävde något. Bara lugn.
— Nej, Erik. Det kan vi inte.
— Varför inte?
— För att jag inte längre vill vara kuliss i din föreställning.
Jag avslutade samtalet och spärrade numret.
Karin hörde faktiskt av sig senare. Hon bad om ursäkt, på sitt sätt. Sedan bad hon om pengar till tandläkaren. Jag svarade att jag hade bolån att betala och min mans skulder att reda ut. Inget av det var sant. Hon muttrade en stund och lät mig sedan vara.
Och jag lever vidare. För min egen skull. I mitt eget hem.
Och dit kommer inga fler snyltare med stora lögner och ännu större mammakomplex.